Det var på den tiden när det var sommar i en evighet och alla vuxna var pålitliga och snälla och bjöd på saft och kakor. Men det hände ändå att man någon gång ibland fick sig en törn av livet när det togs ogenomtänkta beslut över våra unga huvuden. Ogenomtänkt enligt oss som såg saker på ett annat sätt, där vi levde i harmoni med naturen runt knuten. Det kunde vara som till exempel den ödesdigra dagen när vuxenvärlden i familjen helt plötsligt ansåg att granar mitt på en gård skymde sikten för solen. Jag förstod inte - mormor drog ju bestämt ner rullgardinen varje sommarmiddag med motiveringen att smöret INTE skulle stå i solen. Men nu skulle det VARA solsken. Hur skulle dom ha det egentligen? Att ta bort granen var att göra ett allt för stort ingrepp i naturrummet. Det fick bara inte ske! Jag stampade ut ur köket och satte mig i trappan och surade.
- Era sur, enhenna? frågade någon.
Jo, det kunde dom ge sig den på. Ta bort granen! Något så urbota dumt. Den hade viktiga funktioner som skugga åt mina dockor och mormors fikabord, bostadsområde åt flugsnapparna och en och annan ekorre, den bidrog till kottsamlingen med jämna mellanrum och bjöd på kåda vilket kunde användas till lite av varje. Den kunde dansas runt till midsommar... Andra hade flaggstång, vi hade en gran. Och nu skulle den bort.
Efter en del förhandlingar med lillebror bestämde vi att han skulle gråta en skvätt. Det borde bita om familjens yngsta fällde krokodiltårar och den näst yngsta stampade med fötterna i trappan. Men icke! Det var till och med så illa att någon tittade ut på oss och fnissade.
- En henn har grene, han, sa man bara och satte på kaffet åt skogsarbetaren som kommit med yxa och sågar. Mannen med yxan tittade faktiskt medlidsamt på oss och försökte sig på något fånigt skämt. I mina ögon förvandlades han från yxman till lieman där han fullproppad med kokkaffe och smörringar stod och planerade avrättningen framför granens fötter. Jag hoppades att han skulle drabbas av magknip.
Vad kunde man göra? Granen föll och jag och lillebror (som nu var otröstlig på riktigt) inspekterade förödelsen. Jag tog några kottar och klappade grantoppen, försökte känna väder och vind som jag många gånger undrat över hur det kändes, just i toppen på en gran. Sen badade gården i solljus och smöret smällte till middan trots rullgardinen. Och yxmannen blev bjuden på stekt kyckling med brunsås och gelé och till efterrätt fruktsallad och en skvätt grädde. Magknipet lyste med sin frånvaro och ingen fattade att inget blev som förr för oss trädkramare. Men ur kottarna kröp en miljon småkryp som rörde sig snabbt. Vi hällde lite i yxmannens skor och hoppades att han åtminstone skulle få klåda.
/Enhenna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar