Enhenna på äventyr i världen. Del ett.

 Det här var på den tiden det var revolutionerande med en resa längre bort än till länsgränsen. Man var trygg och glad i hemmet och lekte i godan ro med plasttrollen under rönnen då modern kom ut och berättade att hon fixat en resa till månen tur och retur. Raketen hette Nordpilen och gick av sig själv längs räls men vi ungar skulle matas med ett bränsle som hette Solesan för att överleva. Spänningen var oerhörd. Ljudvallen skulle sprängas. Vi skulle till Boden. 

Packningen minns jag inte mycket av, men helt klart var de beigeblå sleifskorna och terylenekjolen med i bagaget och när vi satte oss på tåget, som stannade nedanför vårt hus, plockade mamma fram Solesan och så fick vi en matsked var, jag och min bror, av den sötsliskiga och apelsinsmakande illgula sörjan. Detta skulle göra att vi orkade med strapatserna och höll oss upprätta när tyngdlagen började upphöra, eller vad som skulle hända när vi passerade Norrbottens länsgräns. 

Som jag minns det var det sol hela resan och på perrongen i miljonstaden Boden stod självaste moster Wivan med familj och tog emot. Eftersom vi hade druckit Solesan så hade vi tillräckligt med styrka i benen att springa uppför trapporna till mosters residens på Sturegatan 28A. Vi skulle få middag och sedan bli skjutsade till den stuga vi skulle hyra under vår resa. Moster och hennes man, militären Bengt, introducerade oss för något så exklusivt som en balkong som vette ut mot en lekplats. Efter middagen fick vi lov att gå dit och prova gungorna. 

Som turist på en okänd ort famlade jag mig lite nervöst fram i parken väl medveten om att modern och mostern höll koll från den märkvärdiga balkongen ifall vi skulle bli överfallna av norrbottningarna. Vi såg att det fanns sådana som var redo att ge sig på oss, för den där misstänksamma spanarblicken kände man väl igen. Ett gäng snoriga ungar stod vid en av gungorna och glodde på min terylenekjol och sleifskorna. Åtminstone var jag säker på att det var just det som gjorde dem gröna av avund. Jag gick lite framför min lillebror, åtminstone skulle jag kunna ta första fajten ifall det skulle uppstå en sådan. Vi tog oss fram till gungorna och eftersom det räckte med två för mig och min bror så ansåg jag att de inte behövde visa någon form av missnöje. Det gjorde de inte heller. De bara liksom slappnade av och blev till en liten massa som flyttade sig lite längre bak. Till slut kom en fråga, eller om det var ett påstående, jag minns inte riktigt. Men det slutade i alla fall med att någon av oss svarade något. Efter en liten stunds tystnad konstaterade de att vi förmodligen var stockholmare. 

Jag sneglade mot moster Wivans balkong och kunde se lite av mamma, så om norrbottningarna skulle gå till angrepp fanns vittnen. Hur det slutade är oklart, jag minns bara att inget blodvite uppstod och jag och min bror blev upphämtade för eskort till vår stuga. Norrbottningarna stod kvar och blängde på de förmodade stockholmarna när vi for och jag tittade genom bilfönstret med en min som jag hoppades avgjorde vilka vi var, det vill säga lite märkvärdigare. 

Dagarna gick med shopping och fika och någon dag for vi till Luleå för att bese något som hette Shoppingcenter. Jag fick ett par turkosa skor med svarta streck på som var långt mer tuffa än sleifskorna. De var för små men jag stod på mig och övertygade mamma att de var alldeles lagom. Sen hade jag ont i tårna resten av veckan, men det var det värt. För vi skulle få gå på Barnens dag vid Bränna strand och se Anna-Lena Löfgren och Shanes. Att gå på samma mark som Shanes med sleifskor var helt otänkbart. Ja, Shanes skulle spela så sent att vi inte fick vara där, sa mamma, men det gjorde mig inget alls, för att bara få andas samma luft som Lennart Grahn räckte och man behövde ju inte avslöja detaljer när man berättade för kompisarna hemma sen. 

Barnens dag i Boden var stort, fullt jämförbart med Carnaby street en lördagsförmiddag som jag sett i Bildis. Kanske till och med ett strå vassare. Vi blev grundligt guidade av mammas kusin som visade alla karuseller och lotteristånd och lyckohjul och roligheter som fulla gubbar och en och annan raggarbil. Vi såg var Anna-Lena Löfgren skulle sjunga och mamma suckade lite och sa att man fick väl stå ut "ma n'dænn schöuvhöna bære hu int schong Lyckliga gatan hejle tia". Det var nog ett skämt för jag hade svårt att tänka mig att vi skulle få höra samma låt hela kvällen fast det var lajvkonsert på Norrbottens Carnbaby street och då visste man ju inte hur det funkade. Vår kära mor och hennes kusin satte sig på två stolar längst bak framför scenen och sa att vi fick gå och titta själva lite nu när vi visste hur det såg ut eftersom det var gott om tid innan "schöuvinga".  Det skulle nog gå bra, vi såg ju uppenbarligen ut som stockholmare och inte som två lantisar från västliga Jämtland. Föga anade jag att jag snart skulle få uppleva något som skulle sätta sina spår i mitt hjärta för all framtid. 

Vi promenerade bland de olika lotteristånden och jag försökte glömma mina onda tår. Min bror var känd för att ofta vinna på lotteri så förutom att han var tuffare än jag när det gällde att gripa sig an Carnaby Bränna strand så hoppades jag att hans tur skulle smitta om vi höll oss nära varandra. Jag köpte en lott och vann en liten mascot med säkerhetsnål på. Lyckan var oerhörd. Huruvida min bror faktiskt vann en massa minns jag inte, men det beror på att där och då vändes världen upp och ner helt plötsligt när en kille sträckte fram en hink med lotter till mig och sa:

"Hörrö, köp en lott va! Du som är så sööööt!"

Att inte jorden rämnade under mig! Jag hade då aldrig sett en så snygg kille förut. Han lutade sig mot mig med hinken under min näsa och log och log. Han tyckte jag var söt! Han hade sagt det alldeles själv. Och inte nog med att han förklarat mig sin kärlek, han var så lik Lennart Grahn i Shanes att jag vid närmare eftertanke förstod att det nog var han! Att han stod och sålde lotter på Barnens dag i Boden föreföll helt naturligt och självklart. Visst var det han. Jag bestämde att det var han. 

"Du kanske ska skaffa glasögon!" svarade jag så tufft jag kunde och hoppades att han skulle höra att jag var stockholmare och se att jag hade skittuffa skor. Visserligen en virkad kofta som var lite trång över magen men han hade ändå sagt att jag var söt. Han fortsatte bara le och höll ett stadigt tag i lotthinken under min haka. Han envisades med lotterna och jag minns faktiskt inte om jag eller min bror köpte någon. Hur skulle jag kunna minnas sådana trivialiteter när jag snart skulle gifta mig med frontfiguren i Shanes? Släng er i väggen, kompisar, jag skulle aldrig mer komma hem utan bosätta mig i Boden i en miljonkåk vid Bränna strand och koka gröt åt idolerna varje morgon innan de repade. Jag kände att mina ögon började rulla och att jag var lite vinglig i mina små skor och kanske var det lillebror som såg till att jag kom loss från idolens järngrepp om min själ och mitt hjärta för snart satt jag på en stol och såg på Anna-Lena Löfgren. 

Hur resten av dagarna var eller hur vi kom hem minns jag inte heller. Jag hade bara frieriet i mitt huvud och repeterade gång på gång hur det skulle återges för kompisgänget och andra bekanta som behövde förstå vem de hade att göra med. 

Väl hemma hade dock Lennart Grahn bleknat något och de turkosa skorna fick vila liksom mina tår. Men jag var för all framtid förändrad och så fort jag än i dag känner den karaktäristiska doften av plasthink med hårt rullade pappersbitar i så känner jag mig skitsnygg. 

Bränna strand, Boden 1967.

Mormors syskon - lika kul som julafton. Nästan.

 Det här var på den tiden det var en rolig och spännande händelse då mor ropade och frågade om man ville följa med till affären, eller kyrkogården med, för all del, det innebar ju en liten biltur och oftast en liten godbit att tugga på. Man var nöjd med det mesta och såg kaffefrämmande och lämmeljakt som något som förgyllde den trygga vardagslunken. Dock fanns det förutom julafton och födelsedagar händelser som innebar spänning långt i förväg och som på något sätt satte en egendomlig prägel på stämningen i huset. Det var som en rörelse, ett böljande som satte igång. Lite fler kakor bakades, golven skurades, lakan tvättades och inköpslistor skrevs. Det plockades in blommor och kvinnorna i huset diskuterade maträtter mer än vanligt. Åtminstone minns jag det just så när släktingar skulle komma på besök. De var sommarförgyllarna!

Släktingarna i det här fallet var min mormors syskon. Jag kommer att kalla dem moster och morbror, eftersom det var det mamma sa och då sa och säger jag det också. Det var gamla tanter och farbröder som i min värld stod för något exotiskt eftersom de lämnat urhemmet i min hemby för att utvandra till avlägsna platser som hette Norrbotten, Skåne och Gästrikland. Redan innan de var på plats tyckte jag att huset luktade av spänning. Kunde man inte redan känna eau de cologne, cigarettrök, rakvatten och lite andra obestämda dofter som kom från herrarna ibland? Eller var det bara såpan och bonvaxet i det nyskurade huset?  De sa att de skulle "komma hem" och trots att jag egentligen visste att de var jämtar ursprungligen tyckte jag att det var märkvärdigt att de kände bonden eller hittade utan guidning till Brattland, till exempel. De var sällan på besök samtidigt, så man kunde i lugn och ro njuta av vars och ens specifika förehavanden som involverade oss två ungar. 

Allra bäst var det när moster Wivan kom på besök. Hon hade under beredskapstiden träffat en stilig militär som, naturligtvis, kom från Boden som alla andra riktiga militärer. Därmed hade hon flyttat till Boden som jag antog var ett enda stort regemente innan jag fick se gator och torg en vacker dag. Moster Wivan såg ut och luktade som en filmstjärna. Hon hade högklackat, äkta pärlor och vita sidenhandskar och använde liljekonvaljeparfym. Hon kom alltid med tåget. När hon klev av stannade världen, för en vackrare dam fanns inte att skåda i byn. Tåget stannade i princip bredvid huset, så tyvärr var det inte många som hade turen att få se hennes uppenbarelse. Jag ägnade en del tid åt att hitta målande beskrivningar av mosters entre för en del kamrater som inget begrep. Under armen bar hon så gott som alltid några jättestora paket som åkt med från Boden. De var alltid till oss barn. Mest minns jag pigtittaren, ett paket jag fick kånka upp från järnvägsanhalten där jag stått och väntat, alldeles själv. 

Moster Wivan styrde och ställde när hon kom. Det beställdes fikaturer till nåt café i fjällvärlden 8 mil bort eller så fick man följa på affären och kom ut med famnen full av godsaker och eventuellt någon oviktig leksak bara för att vår stenrika, lyxiga moster hade fett med stålar. Alla i familjen bar plötsligt finkläder och jag hade lackskorna och knästrumporna varje dag. Moster hälsade aldrig på hos någon bonde eller avlägsen släkting. Hon hade bestämda åsikter om folk och kunde spy ur sig de mest hårresande besvärjelser över någon som förtjänade det, för att sedan direkt bli ett enda solsken då hon vände blicken mot någon av oss. 

-Helledudane då! kunde hon säga och nypa en lite i kinden, strax efter att hon läst lusen av någon som gjort något som inte föll henne i smaken. 

En gång blev mitt unga jag faktiskt arg på moster Wivan och önskade att hon skulle åka hem. Det var när min bästa vän, en snorig liten kille från en bondgård, hade lekt med mig hela förmiddagen ute ( jag fick akta finklänningen när vi plaskade i blåleran i Blomsbäcken) och jag ansåg att han var värd ett riktigt mosterfika. Eftersom moster var på besök skröt jag som vanligt för min vän om hur gott fika vi hade nu och hur fina middagar vi åt dessa dagar. Doften av nygräddad kaka mötte oss redan på gården och jag synade snabbt av min vän för att se om han dög att ta in. I köket stod moster som ett solsken med en nästan tom bunke och en slickepott som droppade av sockerkakssmet. 

- Här kommer en som vill slicka ur skålen, sa hon glatt. 

Jag började omsorgsfullt skrapa ur smet, en slick till mig, en till min vän, en till mig igen....ritsch! Skålen rycktes ur min hand och moster sa

- Inte han! 

Förvånat insåg jag att min vän inte dög som sockerkakssmetslickare  och moster påpekade dessutom att han var för snorig. Inget "helledudane" alltså. Jag minns inte vad jag eller han sa men jag önskade att jag inte släpat med min vän in, jag borde ha kunnat förutse händelseförloppet. Mamma redde upp det hela men jag insåg att ingen utanför familjen gick säker. Fulla gubbar, snoriga ungar eller till exempel ouppmärksamma handelsmän kunde få sig en skrapa. Trots detta fortsatte vi bländas av hennes uppenbarelse år efter år.

När moster åkt hem till sin militäranläggning luktade huset länge av liljekonvalj och eau de colognen 4711.

Ibland var det morbror Axels tur att komma på besök. Han bodde i Årsunda och ägde en grusgrop och tjugofem traktorer. Åtminstone var det min bild. När Axel kom i sin vita Ford Taunus med X på regskylten räckte det om jag hade finklänning och lackskor första dagen, sen kunde man vara som vanligt igen. Han hade inga presenter under armen, däremot en tax, vilket var minst lika bra. Tyvärr var taxen inte särskilt intresserad av våra försök att leka trots att min lillebror redan då var känd för att på något egendomligt sätt dra till sig hundar. Men ändå. 

Morbror Axel var alltid snäll och glad och luktade lite av både det ena och det andra. Efter mormors middagar satt han och rökte vid köksbordet medan han gungade taxen där hon hängde över hans fotrygg och vilade sin långa kropp. När hon inte hängde över husses fot, eller satt fastklämd under hans arm bäddade hon ner sig i mormors säng. Vi gläntade lite på täcket för att locka ut henne men det enda som kunde få taxen att röra sig var husse. Trots det var det fint att ha inte bara den snälla Axel i huset utan även en hund. 

När taxen låg och sov och Axel ville roa oss lite lärde han oss engelska:

- Stickertn junkertn jonaitis joplitits! sa han allvarligt och vi bara gapade. Omöjligt att upprepa, men vi var tvungna att öva. Jag måste ha övat bra för det sitter än idag. Vad det betyder vet jag inte riktigt och nu är morbror Axel tyvärr död sedan länge så det går inte att fråga.  Mamma påstod att han hade lärt henne samma sak då hon var barn. Hon visste heller inte vad det betydde.

Axel hyrde ibland ett litet hus i Brattland där vi fick komma på fika. Då fick vi lära oss att dricka Roses Lime Juice utspätt med vatten, något vi aldrig hört talas om. Men än idag kan jag känna smaken, för alltid förknippad med sommarfika på varm äng. Morbror Axel kunde dessutom någon enstaka gång ha med sig ett barnbarn och då fick jag en lekkamrat. Jag tyckte det var oerhört märkvärdigt att Pias morfar och min mormor var syskon och ändå måste jag lära Pia så mycket. Hon var visserligen lite yngre än jag, men att gräva i komockor, jaga lämlar med pinnar, skotta lervälling i Blomsbäcken, stå mer än fem minuter i oväsendet i maskinrummet i sommarfjöset medan pumpen gick, åka på grinden vid järnvägen eller våga stå i väntkuren medan godståget rusade förbi, det hade hon inte fått uppleva utan min försorg. 

När Axel åkt hem till sin grusgrop luktade huset länge cigarettrök, pilsner och tax. 

Trots att resvägen var lång från Skåne dök även morbror Olle upp. Han var lång och stilig och luktade skog. Det var spännande även med morbror Olle, så klart, trots att han varken hade paket eller hund under armen när han kom. Däremot hände det stora grejer i ens omgivning som han indirekt bidrog till med sin närvaro. Till exempel passade man på att bygga ett nytt uthus, hugga ner vår favoritgran som alltid stått mitt på gården, gräva något dike någonstans eller måla om båthuset, nu när Olle ändå var på plats. 

Han kände alla och var alltid på besök i något hus i byn och dök upp till middag och sen bara satt länge vi köksbordet och rökte och berättade historier med mormor som jag önskar att jag minns. Jag behövde varken ha knästrumpor eller finklänning för grovarbetet var i fokus när morbror Olle var hemma. Men det bästa med denna snälla man var att han pratade sig varm om bokskogen och under hela min barndom såg jag det som att hans hus låg alldeles i kanten av det som vi bara sett i sagorna - en riktig sagoskog. Han berättade för oss ungar om hur han på morgnarna tog med sig hunden Björn (som inte fick följa med till oss) och vandrade i bokskogen bakom huset. Han lyckades sälja in skogen så pass att jag ännu idag ser bokskogen genom Olles berättelser när jag än får chansen att vandra i en sådan. 

Morbror Olle syntes som sagt inte mycket för han jobbade jämt med något, men han berättade om skogen och lärde oss några nödvändiga glosor på skånska så vi skulle klara ett eventuellt besök på andra sidan jordklotet. Vi var tvungna att ha koll på ord som "påg", "rälig" och "rullebör". När Olle åkte hem till sin bokskog luktade huset av cigarettrök, skog och svett. 

Jaa, det var festligt det, när släktingar kom på besök. Hade dom inga äkta makar, undrar du nog, eller barn? Jodå, det hade nästan alltid med sig sina respektive livskamrater och ibland familjer. Men det är andra historier att berätta. Det här handlar bara om huvudrollerna. Vi besökte också släktingarna även om det var mer sällan, men det finns mycket att berätta om det som är komiskt och härligt att minnas. Återkommer om detta. Jag avslutar med att bjuda på några bilder på mina kära sommarförgyllare.

Och där försvann storgranen...bäst att passa på när expertisen fanns till hands.

I mosters trygga famn.

Fika med Axel. Men det var hemma hos oss så vi fick nog guldsaft i glasen, ingen Lime Juice.

Ovetande om att just de skulle bli sommarförgyllare lekte de i hagen.

/Enhenna

Surströmmingskalas

 Det här var på den bekymmersfria tiden när det var lika kul att få åka till kyrkogården och kolla växtligheten som att man fick främmande från Boden. Om Bodensare ska jag berätta senare, det är en historia för sig. Och kyrkogårdsbesöket innefattade nästan alltid en sväng till kiosken vilket innebar en tidning och en chokladbit. Eventuellt. Man var glad för det lilla och somnade nöjd om kvällarna i huset bredvid järnvägen. Då kunde det hända sig att man blev överraskad av vuxenvärldens lust att ha fest. En sådan fest var till exempel surströmmingskalaset.

På den tiden i min familj var surströmmingsätandet något som krävde en mängd åtgärder vilket i sin tur spädde på festligheterna. Spänningen steg omedelbart då vi fick höra att det borde gå an att äta surströmming på tisdag. Jag kände hur det vattnades i munnen och min bror förberedde flykt. Nu var han inte i den åldern att han kunde fly hur långt eller länge som helst utan det fick räcka med att barrikadera sig på vårt rum, som vi delade, stänga dörren ordentligt med order till mig att icke beträda rummet förrän en ansenlig tid gått efter att jag svalt sista sillen och tänderna trippelborstade samt munnen eftersköljd med Vademecum. Och så proppade han igen nyckelhålet med vadd. Och tejp, ifall sådan fanns till hands.

Jag däremot satt vid köksbordet och väntade på att min morbror skulle komma med sillburkarna. Mormor kokade potatis i stor kastrull, det vill säga dubbelt så mycket som behövdes eftersom det fanns en föreställning om att man alltid åt så mycket potatis på surströmmingskalas. 

"Det värste e ju att man et så myttje pera", sa alltid mamma. Om inte hon sa det så sa mormor det. Och ganska snart sa även min morbrors fästemö samma sak. Naturligtvis var det varken brist på potatis eller skamligt eller farligt att äta för mycket. Det var bara en fras som skulle uttalas varje gång surströmmingen kom på bordet. 

Någon av de dukande kvinnorna i familjen skopade upp smör på en särskild tallrik för att inte riskera att ett helt paket skulle smaka surströmming sen (vilket det ändå alltid gjorde) och så likaså skars en bit av osten av så resten kunde vila i kylskåpet fri från smaksättning. Osten i kylen smakade i alla fall surströmming efteråt, liksom mjölk, fil, messmör och grädde. Till och med jag tyckte det var en onödig påföljd, trots att jag älskade surströmming. Sen bordet dukats med tunnbröd, uppskopat smör, en halv ost, tomater och skivad lök samlades vi vid köksfönstret för att se på när burkarna öppnades ute i trädgården. Min morbror gjorde show av det hela. Ibland sprutade liksom spadet upp och min morbror luktade sill. Andra gånger förkunnade han att man skulle smygpysa upp burken och sedan hälla sillarna i wishyvatten så skulle all lukt försvinna genast. Vilken den inte gjorde. Men vi nickade i alla fall som uppmuntran. Man är liksom med på det mesta om man är sugen på nåt.

Strömmingsburkarna kom in, brorsan kontrollerade dörren, vi kastade oss över fiskarna och så var partyt i full gång. Var det riktigt festligt förekom Ramlösa eller läsk, annars bara vatten. Vi pratade om att någon galenpanna drack mjölk till, det hade vi sett på TV. Alla ville ha fiskar med rom, och jag som var yngst och ansågs märkvärdig för att jag älskade surströmming, fick rom överskrapad till min tallrik rätt ofta. Jag hade alltid som mål att äta fem sillar vilket jag för det mesta höll, ibland fler. Och så samtalade vi om hur fin den här årgången var, om Kallax var bättre än Röda Ulven, ifall Konsum var dyrare än ICA och hur fruktansvärt mycket potatis man åt och att jag hade tur som fått så bra lärare i franska på högstadiet. 

Dessa surströmmingskalas var minnesvärda och finns noggrant nedtecknade i mina dagböcker. De var lika viktiga som skoldanserna jag vågade gå på när jag blev fjortis något senare. Lika minnesvärt var det att försöka städa bort doft och smak efteråt. Om vi någon gång var fler än familjen runt bordet var det viktigt att det fanns gräddtårta till efterrätt. Eftersom att gräddtårta har en tendens att räcka längre än en efterrättsfika så fanns det frestande tårtrester kvar i kylen med en pikant smak av surströmming precis som smöret, osten, mjölken och filen. 

Med välborstade tänder, och någon gång till och med tvättat hår, fick jag åter ta min plats i vårt rum. Min bror hade resignerat som alltid då stängda dörrar, tejp och vadd och inte heller denna gång hade motat bort odören. Dessutom var risken stor att hans syster skulle rapa. Nå, surströmming var inget vanligt, det hände högst ett par gånger om år och det fick man stå ut med. Min bror lidande, jag suktande. Däremot led vi tillsammans en vecka efteråt då vi hoppade över allt i kylen som smakade surströmming. Men snart var vi tillbaka i ordningen och visste att det skulle dröja till nästa kalas med sura sillar.

/Enhenna

Mamma Astrid. Tack för livet och allt annat.

 Mamma Astrid har flyttat till okänd ort. Eller så finns hon bakom mig just nu. Kikar över min axel och småfnissar. Jaha, vad ska du skriva, har du tänkt? säger hon nog. Sen tittar hon ut genom fönstret, gäspar lite och frågar "ske ma ha oss en kopp te?" och sen gör hon te och värmer gifflar i ugnen och säger att hon sätter sig i soffan så länge så får jag sitta här och skriva. Hon ska se en engelsk deckare. Undrar om det funkar i himlen?

Bland de allra första minnen jag har av mamma är att jag var skräckslagen bara hon gick in ett annat rum, tänk om hon försvann? En gång, då jag var mycket liten och sov i en bäddsoffa i mormors och morfars vardagsrum, vaknade jag och kände det som att världen hade rasat. Min lille lillebror sov bredvid. Lugnt. Han fattade inte att mamma försvunnit. Visst, lyset var tänt bakom dörren som stod på glänt, jag hörde röster ifrån köket eller kammar´n. Men mamma låg inte i sängen mellan oss - det var hennes plats. Var hon inte där var hon borta. Trots att jag hörde hennes röst. Paniken gjorde att jag skrek och mamma kom in efter några sekunder. Fast jag var så liten visste jag att jag behövde dra en lögn varför jag skrek. Jag sa något om en häftstift som ramlat ner i sängen. Det minns jag. Mamma blev inte arg. Men jag har tänkt på det där senare.  Paniken minns jag och den satt i och har stört mig i andra sammanhang också i vuxen ålder. Om inte jag vet var någon närstående är eller när de väntas hem och blir sena så kommer den där ångesten vällande igen. Idag, då jag närmar mig sjuttio med stormsteg, är den hanterbar. Så klart kan man spekulera i varför, men det hör inte hit.

I tidiga tonåren läste jag massor och gärna Readers Digest som morsan hade hyllmetrar av. Där kom jag över en text som handlade om en mamma som blev kär i en man och lämnade sina barn. Hon flyttade långt bort. Barnen blev kvar hemma med sin far. Jag läste den flera gånger och ångesten växte. TÄNK om det skulle hända oss? Jag visste att det fanns någon som ibland dök upp mycket diskret och som för övrigt var en vän i familjen. Han blev det största hotet under flera år. Mamma försökte prata med mig att hon inte skulle flytta eller gifta sig men att hon tyckte om honom. Det trodde jag inte på. Men hon fick mig att avslöja att jag också tyckte om någon i smyg. Jag var tretton och dökär i en kille på skolan som gick gymnasiet. Mamma fick veta vem han var. För övrigt ett av de två riktigt förtroliga samtal vi haft under hela livet. 

"En dænn?? Hoppes han int e som a mor si!" 

Så hade mor sagt sitt. Men jag ryckte på axlarna och tyckte att hela grejen var ovanlig, mamma talade med mig om kärlek och känslor. Jag har aldrig växlat ett ord med den där killen heller. Och mamma flyttade inte eller gifte sig med nån gubbe.

Andra gången hon talade förtroligt med mig om känslor var när jag kom hem storgråtande för att jag hade ilsken som ett bi gjort slut på ett kort förhållande med en otrogen kille.

"Jahaja, ere slut? Hoppes han fer hejm te Stockholm! Förresten, de e dans i Gevsjön i kväll, je skjuss dit de, je. Ring at a Solweig, hu kanske vill fålj mæ".

Mamma kändes i den stunden som en stabil klippa. Hon vek sig inte för nån sketen hjärtesorg, varken sin egen eller sin dotters. Hon påminde mig om att det var kul och fara på dans och som alltid skjutsade hon oss danssugna tjejer överallt jämt. Om det så var tjugo mil tur och retur. 

Om jag bara hade vetat alla de gånger jag gråtit av skräck för att mamma var borta att hon skulle finnas för oss i 68 år. Men det är inte meningen att man ska veta sånt. Mamma blev 94 och de sista åren var hon i sin egen värld för det mesta. Men från början som mamma var hon i allra högsta grad närvarande. Med hög integritet, en stolthet som kunde verka lite onödig ibland, generös i överkant mot oss, bestämd och beslutsam när det gällde att hålla oss barn ovetande om detaljer om våra första år i livet, glömde inte en oförrätt, hade förutfattade meningar ibland och tyckte att millimeterrättvisa var ett livsrättesnöre att hålla sig till. De gånger jag såg min mor gråta var då nära och kära dött. Skrattade gjorde hon oftare, hon bråkade aldrig eller ens höjde rösten i hemmet fast det måste ha varit jobbigt ibland att vara fast med mor och far och bror med fästmör som trängdes under samma tak som oss tre. Fast hon kunde bli skitförbannad på oss ungar ibland och nån smäll på rumpan kunde man få. Men hon ångrade sig alltid och förklarade varför hon varit så arg. Sånt hände bara när vi var i lekåldern, inte senare. Vi var nog väldigt snälla barn som var nöjda med livet och det fanns liksom inget att bråka om. 

Mamma fanns ALLTID hemma. Visst, hon jobbade extra på "Charken i Åre" och gjorde en del kontorsarbete för sin brors firma. Hon fick ihop så att vi hade det bra allihop. Vi hade mamma hemma. Vi hade mormor och morfar och en morbror och hans fästmö i samma hem. Mamma såg till att vi hade det så tryggt och gott som det någonsin kunde bli. Till slut öppnade hotellet inom gångavstånd som gjorde henne än mer fri att göra saker med oss. Mamma var överlycklig för jobbet, för sina chefer, för sina arbetskamrater och elvakaffet och den bekräftelse hon fick som redig och duktig arbetskamrat. Jag tror att vi var lika lyckliga som mamma. Vi såg bara fördelar, möjligheten till bassängbad, kiosken och diverse tillställningar inom gångavstånd. Vilken lyx att just mamma jobbade där! Då tog också våra Dalarnasemestrar fart. Varje sommar under flera år åkte vi till Siljanstrakten, hyrde stuga och stannade en vecka eller längre. Det var sommarens höjdpunkt för mig. Huruvida min bror tyckte detsamma ska jag låta vara osagt, men snälla som vi var protesterade vi ju aldrig. Och som sagt, jag var smittad av mammas entusiasm. Att det blev just Dalarna var nog mammas bästis Margaretas förtjänst. Hon som var dalkulla. Mammas längtan till just Gammelgården i Rättvik var lite skum, tyckte jag. Men hennes glädje över att sitta ute på gammelgården och fika var genuint äkta, det såg till och med jag fast jag mest var rädd för spindlarna.

Massor av pengar har mamma aldrig haft men inte saknade vi något. Hon drömde om att kunna ge oss vad som helst, sa hon ibland, men jag undrar om det hade varit bättre på något sätt. Jag är ganska säker på att vårt liv som ungar var det absolut bästa.  Julen höll mamma hårt i, allt skulle vara som vi var vana vid och julstämningen infann sig alltid den första december då datumljuset brann på fikabrickan hon varje morgon bar upp till oss när vi var barn. Kakao och knäckemacka med smör, varje dag före skoldags. På lördagarna var det inget fika på säng, men då var det Frukostklubben på radion i stället. Till jul släpades en gran upp till det rum vi delade, vi tre. I "salen" på markplanet i huset fanns den "stora" granen. På julaftonsmorgon fanns alltid ett litet paket under vår gran. En bedrift av morsan att fixa eftersom jag vaktade henne så noga. 

Födelsedagar firades lika mycket. Och mammas oro för att någon av oss skulle känna sig åsidosatt eller bortglömd, gjorde att hon alltid hade paket åt oss båda fast bara en fyllde. Trehjulingarna fick vi samtidigt, cykel och trampbil kom också samtidigt. Mamma förklarade alltid, varje gång, att "nu får da de henn stoor grejan på såmå dag å så blire bære nå små paket på födelsedan". Vi var nöjda med det. Det var rätt kul, förresten, med morsans rättviseiver där, för vi lekte ju ihop. Klart det var kul att få nåt sånt som en varsin cykel på samma dag.

Alla högtider firades med samma traditioner år ut och år in, i stort sett. Och så hittade mamma på ytterligare en: "Slut-på-januari-tårtan". Mamma ogillade vintern skarpt, vilket hon ofta talade om för oss. (Man aktade sig lite för att vara allt för glad då första snön kom. Min glädjedans i tidigt sextiotal för de första snöflingorna utanför fönstret minns jag väl, helt enkelt eftersom mammas suck var så djup att gardinerna fladdrade och jag kom av mig.) Varje sista januari bjöds gräddtårta. Ibland med grannbesök. Byn kände till vår tradition. 

Tradition var det också kring mammas födelsedag. Då kom "gänget" som de kallade sig. Vi barn var lärda att säga "tanterna". Jag älskade när tanterna kom. Det var a Ingrid-i-berggrens, a Sonja-på-växeln, a Dagmar-å-a-Borghild-i-jänspers, a Brita-i-jänsors och a Margareta. På slutet kom även a Jorid till, inflyttad och inpassad i gänget. Då var det te och mackor, godisskålar, askfat och cigarettrök och tårta. Vi låg i sängarna och hörde hur tanterna skrattade och pratade. Dessförinnan hade vi blivit kramade och klämda från alla håll, proppat i oss godsaker och så hade mamma berättat nåt om nån av oss så vi blev malliga. T ex att "enhenna, hu har skæla all peran hu, till middan, och sææn har a gjort tårtdekorationan". Mamma skröt, tanterna nickade. Mindre kul var det när mamma i sin tur gick på någon av tanternas kalas. Då visste ju inte jag om hon försvann för gott eller inte.

Mamma har också, helt ovetande, bidragit till att få mig, och säkert även min bror, att se, lyssna och lukta på naturens skiftningar. Ingen i huset undgick mammas glada tjoande då staren äntligen anlänt till holken. Hon pratade hela tiden om allt, den sidenblanka sjön, de älskade asparna som hon påstod alltid viskade, styvmorsviolerna som hon plockade och varje gång berättade att de hade små ansikten och att "inget är som en skål styvmorsviol på köksbordet - då är det sommar".  Hon fick oss att känna lukten av nyutslagna björklöv och lyckan att sitta i gräset med kaffe och sockerkaka. Hon pratade om Skutan och att det inte fanns en vackrare vy, hon berättade hur våren luktade och hur fantastiskt det var att sitta på farstubron en kväll i ett ljummet augustimörker. Hon följde oss ut i båten då vi fick börja fiska, hon älskade sjöstranden och promenerade där fram och tillbaka åtskilliga sommarkvällar hela den tid hon bodde där. För mig gjorde hon liksom hela gården och allt omkring till en scen där vi upplevde ett skådespel som skulle tas in i varje por. Det funkade. I alla fall på mig. Kanske är det det som får mig att ibland längta dit så innerligt att jag åker en sväng och bara påminns och liksom fyller på. Jag brukar säga att jag åker till barndomstrakterna och tankar.

För mamma har alltid jag och min bror varit viktigast. När vi började flytta ut och både vi och hon insåg att hon skulle bli helt ensam i ett hus med åtskilliga meter snöskottning om vintern och ont om grannar så blev det jobbigt för oss alla. Min morbror bodde ju i huset bredvid, men ändå. Ensamma kvällar, ensamma mornar, ensamma måltider.... Den dagen min bror ringde mig och sa "vejt du att morsan har skaffe se en kär?" blev jag överlycklig. Ingen unnade mamma en vän mer än vi. Jag bad till någon högre makt att det skulle hålla för evigt och att han skulle vara snäll. 

Det första jag såg av Arne var en tavla som stod på en stol i kammar'n då vi kom hem för att fira mammas födelsedag. Typiskt morsan presenterade hon sin vän så här, innan han själv dök upp:

"En henn tavla har je fått ta n Arne, och det ske je säj dick att han är snällar ma meg han än nån nånsin ha vöre". "Han kom te middan, men han e nervös", lade hon till. 

Ja, det var ju vi med. Men det ska jag säga - sällan har någon bara passat in som denna man. Mamma blommade upp ännu mer och fick göra allt som vi önskat att hon skulle få någon gång. På något sätt räckte han till för alla, inte minst för våra barn när de kom. Samtidigt slutade jag oroa mig för om mamma skulle försvinna. Nu fanns ju någon som såg efter henne. Och som fikade med henne på Gammelgården i Rättvik och som målade styvmorsviolerna hon plockade, så att de skulle finnas hela året på väggen. 

Mamma och hennes Arne fick knappa tio år innan han gick bort. Jag trodde inte mamma skulle överleva detta. Men på något sätt tog hon sig fram, med hjälp av sina barnbarn i första hand, de var hennes hjärtegryn allihop. Hon tog modet till sig och sålde vårt barndomshem för att flytta närmare oss. Hon fick ett par katter, något hon hade som barn och alltid velat ha som gammal. Katterna fick sina föregångares namn, Malla och Pipaluck och de blev hennes barn. De flyttade till och med med till äldreboendet. Det var en tröst. För alla. 

Att flytta till ett boende har alltid varit mammas största fasa och med en begynnande demens var det en prövning då vi ordnade det. Min ångest att hon skulle försvinna hade kommit tillbaka i ny skepnad - att hon skulle gå ut, glömma ljus på bordet, inte hitta hem, ramla och dö i någon skog, bli utsatt för något, glömma sitt namn och sin adress,... Säkerheten och omsorgen kändes akut efter ett tag och vi gjorde ett av de tyngsta jobb jag någonsin gjort - att tömma mammas lägenhet och sortera vad som skulle följa med och inte. Där och då insåg jag att mammas största gåva till mig var att se till att jag fick en bror. Även om jag har en ovärderlig make kan jag säga att jag inte hade velat vara utan syskon då - vi vet ju tillsammans vad alla saker kommer ifrån, vad de betyder och varför de finns. Kort sagt, vi har en historia som vi delar.

Mamma levde sju år på sitt boende. Hon överlevde katter, vänner, tanter... Undan för undan gled vi bort ur hennes minne och de sista två åren började även jag, som hade möjlighet att gå till henne varje vecka, bli en främmande person. Hon blev också en främmande person men paradoxalt nog kom hon tillbaka till sig själv de sista åren. Då var hon harmonisk och nöjd med livet och allt blev lite lättare. 

Så här var det - i korthet fast texten är lång. Det var inte alltid en dans på rosor att vara Astrids dotter, men jag hade inte velat vara någon annan heller. En gång när jag var liten funderade jag mycket på det, hur kändes det att ha nån av tanterna som mamma? Kändes det likadant som för mig? Min mamma såg ut som en mamma, de andra såg ut som tanter, tyckte jag. Tänkte tanternas barn likadant?

Ja, ja, det är roligheterna som ska få styra den här bloggen. Nästa gång ska jag skriva om surströmmingen.

Här är några bilder som visar mamma som jag vill minnas henne.

Finaste mamma 

Elvakaffe, alltid ute på sommarn om vädret tillät.

På vinterpromenad från Margareta. Alltid kjol eller klänning. Alltid.

Färska blommor till bordet hela sommaren.

Första barnbarnet

På Gammelgården i Rättvik.

Äntligen sommar, att få sitta i gräset...

Och äntligen kärleken och äntligen Paris!

//Enhenna