Surströmmingskalas

 Det här var på den bekymmersfria tiden när det var lika kul att få åka till kyrkogården och kolla växtligheten som att man fick främmande från Boden. Om Bodensare ska jag berätta senare, det är en historia för sig. Och kyrkogårdsbesöket innefattade nästan alltid en sväng till kiosken vilket innebar en tidning och en chokladbit. Eventuellt. Man var glad för det lilla och somnade nöjd om kvällarna i huset bredvid järnvägen. Då kunde det hända sig att man blev överraskad av vuxenvärldens lust att ha fest. En sådan fest var till exempel surströmmingskalaset.

På den tiden i min familj var surströmmingsätandet något som krävde en mängd åtgärder vilket i sin tur spädde på festligheterna. Spänningen steg omedelbart då vi fick höra att det borde gå an att äta surströmming på tisdag. Jag kände hur det vattnades i munnen och min bror förberedde flykt. Nu var han inte i den åldern att han kunde fly hur långt eller länge som helst utan det fick räcka med att barrikadera sig på vårt rum, som vi delade, stänga dörren ordentligt med order till mig att icke beträda rummet förrän en ansenlig tid gått efter att jag svalt sista sillen och tänderna trippelborstade samt munnen eftersköljd med Vademecum. Och så proppade han igen nyckelhålet med vadd. Och tejp, ifall sådan fanns till hands.

Jag däremot satt vid köksbordet och väntade på att min morbror skulle komma med sillburkarna. Mormor kokade potatis i stor kastrull, det vill säga dubbelt så mycket som behövdes eftersom det fanns en föreställning om att man alltid åt så mycket potatis på surströmmingskalas. 

"Det värste e ju att man et så myttje pera", sa alltid mamma. Om inte hon sa det så sa mormor det. Och ganska snart sa även min morbrors fästemö samma sak. Naturligtvis var det varken brist på potatis eller skamligt eller farligt att äta för mycket. Det var bara en fras som skulle uttalas varje gång surströmmingen kom på bordet. 

Någon av de dukande kvinnorna i familjen skopade upp smör på en särskild tallrik för att inte riskera att ett helt paket skulle smaka surströmming sen (vilket det ändå alltid gjorde) och så likaså skars en bit av osten av så resten kunde vila i kylskåpet fri från smaksättning. Osten i kylen smakade i alla fall surströmming efteråt, liksom mjölk, fil, messmör och grädde. Till och med jag tyckte det var en onödig påföljd, trots att jag älskade surströmming. Sen bordet dukats med tunnbröd, uppskopat smör, en halv ost, tomater och skivad lök samlades vi vid köksfönstret för att se på när burkarna öppnades ute i trädgården. Min morbror gjorde show av det hela. Ibland sprutade liksom spadet upp och min morbror luktade sill. Andra gånger förkunnade han att man skulle smygpysa upp burken och sedan hälla sillarna i wishyvatten så skulle all lukt försvinna genast. Vilken den inte gjorde. Men vi nickade i alla fall som uppmuntran. Man är liksom med på det mesta om man är sugen på nåt.

Strömmingsburkarna kom in, brorsan kontrollerade dörren, vi kastade oss över fiskarna och så var partyt i full gång. Var det riktigt festligt förekom Ramlösa eller läsk, annars bara vatten. Vi pratade om att någon galenpanna drack mjölk till, det hade vi sett på TV. Alla ville ha fiskar med rom, och jag som var yngst och ansågs märkvärdig för att jag älskade surströmming, fick rom överskrapad till min tallrik rätt ofta. Jag hade alltid som mål att äta fem sillar vilket jag för det mesta höll, ibland fler. Och så samtalade vi om hur fin den här årgången var, om Kallax var bättre än Röda Ulven, ifall Konsum var dyrare än ICA och hur fruktansvärt mycket potatis man åt och att jag hade tur som fått så bra lärare i franska på högstadiet. 

Dessa surströmmingskalas var minnesvärda och finns noggrant nedtecknade i mina dagböcker. De var lika viktiga som skoldanserna jag vågade gå på när jag blev fjortis något senare. Lika minnesvärt var det att försöka städa bort doft och smak efteråt. Om vi någon gång var fler än familjen runt bordet var det viktigt att det fanns gräddtårta till efterrätt. Eftersom att gräddtårta har en tendens att räcka längre än en efterrättsfika så fanns det frestande tårtrester kvar i kylen med en pikant smak av surströmming precis som smöret, osten, mjölken och filen. 

Med välborstade tänder, och någon gång till och med tvättat hår, fick jag åter ta min plats i vårt rum. Min bror hade resignerat som alltid då stängda dörrar, tejp och vadd och inte heller denna gång hade motat bort odören. Dessutom var risken stor att hans syster skulle rapa. Nå, surströmming var inget vanligt, det hände högst ett par gånger om år och det fick man stå ut med. Min bror lidande, jag suktande. Däremot led vi tillsammans en vecka efteråt då vi hoppade över allt i kylen som smakade surströmming. Men snart var vi tillbaka i ordningen och visste att det skulle dröja till nästa kalas med sura sillar.

/Enhenna