Mormors syskon - lika kul som julafton. Nästan.

 Det här var på den tiden det var en rolig och spännande händelse då mor ropade och frågade om man ville följa med till affären, eller kyrkogården med, för all del, det innebar ju en liten biltur och oftast en liten godbit att tugga på. Man var nöjd med det mesta och såg kaffefrämmande och lämmeljakt som något som förgyllde den trygga vardagslunken. Dock fanns det förutom julafton och födelsedagar händelser som innebar spänning långt i förväg och som på något sätt satte en egendomlig prägel på stämningen i huset. Det var som en rörelse, ett böljande som satte igång. Lite fler kakor bakades, golven skurades, lakan tvättades och inköpslistor skrevs. Det plockades in blommor och kvinnorna i huset diskuterade maträtter mer än vanligt. Åtminstone minns jag det just så när släktingar skulle komma på besök. De var sommarförgyllarna!

Släktingarna i det här fallet var min mormors syskon. Jag kommer att kalla dem moster och morbror, eftersom det var det mamma sa och då sa och säger jag det också. Det var gamla tanter och farbröder som i min värld stod för något exotiskt eftersom de lämnat urhemmet i min hemby för att utvandra till avlägsna platser som hette Norrbotten, Skåne och Gästrikland. Redan innan de var på plats tyckte jag att huset luktade av spänning. Kunde man inte redan känna eau de cologne, cigarettrök, rakvatten och lite andra obestämda dofter som kom från herrarna ibland? Eller var det bara såpan och bonvaxet i det nyskurade huset?  De sa att de skulle "komma hem" och trots att jag egentligen visste att de var jämtar ursprungligen tyckte jag att det var märkvärdigt att de kände bonden eller hittade utan guidning till Brattland, till exempel. De var sällan på besök samtidigt, så man kunde i lugn och ro njuta av vars och ens specifika förehavanden som involverade oss två ungar. 

Allra bäst var det när moster Wivan kom på besök. Hon hade under beredskapstiden träffat en stilig militär som, naturligtvis, kom från Boden som alla andra riktiga militärer. Därmed hade hon flyttat till Boden som jag antog var ett enda stort regemente innan jag fick se gator och torg en vacker dag. Moster Wivan såg ut och luktade som en filmstjärna. Hon hade högklackat, äkta pärlor och vita sidenhandskar och använde liljekonvaljeparfym. Hon kom alltid med tåget. När hon klev av stannade världen, för en vackrare dam fanns inte att skåda i byn. Tåget stannade i princip bredvid huset, så tyvärr var det inte många som hade turen att få se hennes uppenbarelse. Jag ägnade en del tid åt att hitta målande beskrivningar av mosters entre för en del kamrater som inget begrep. Under armen bar hon så gott som alltid några jättestora paket som åkt med från Boden. De var alltid till oss barn. Mest minns jag pigtittaren, ett paket jag fick kånka upp från järnvägsanhalten där jag stått och väntat, alldeles själv. 

Moster Wivan styrde och ställde när hon kom. Det beställdes fikaturer till nåt café i fjällvärlden 8 mil bort eller så fick man följa på affären och kom ut med famnen full av godsaker och eventuellt någon oviktig leksak bara för att vår stenrika, lyxiga moster hade fett med stålar. Alla i familjen bar plötsligt finkläder och jag hade lackskorna och knästrumporna varje dag. Moster hälsade aldrig på hos någon bonde eller avlägsen släkting. Hon hade bestämda åsikter om folk och kunde spy ur sig de mest hårresande besvärjelser över någon som förtjänade det, för att sedan direkt bli ett enda solsken då hon vände blicken mot någon av oss. 

-Helledudane då! kunde hon säga och nypa en lite i kinden, strax efter att hon läst lusen av någon som gjort något som inte föll henne i smaken. 

En gång blev mitt unga jag faktiskt arg på moster Wivan och önskade att hon skulle åka hem. Det var när min bästa vän, en snorig liten kille från en bondgård, hade lekt med mig hela förmiddagen ute ( jag fick akta finklänningen när vi plaskade i blåleran i Blomsbäcken) och jag ansåg att han var värd ett riktigt mosterfika. Eftersom moster var på besök skröt jag som vanligt för min vän om hur gott fika vi hade nu och hur fina middagar vi åt dessa dagar. Doften av nygräddad kaka mötte oss redan på gården och jag synade snabbt av min vän för att se om han dög att ta in. I köket stod moster som ett solsken med en nästan tom bunke och en slickepott som droppade av sockerkakssmet. 

- Här kommer en som vill slicka ur skålen, sa hon glatt. 

Jag började omsorgsfullt skrapa ur smet, en slick till mig, en till min vän, en till mig igen....ritsch! Skålen rycktes ur min hand och moster sa

- Inte han! 

Förvånat insåg jag att min vän inte dög som sockerkakssmetslickare  och moster påpekade dessutom att han var för snorig. Inget "helledudane" alltså. Jag minns inte vad jag eller han sa men jag önskade att jag inte släpat med min vän in, jag borde ha kunnat förutse händelseförloppet. Mamma redde upp det hela men jag insåg att ingen utanför familjen gick säker. Fulla gubbar, snoriga ungar eller till exempel ouppmärksamma handelsmän kunde få sig en skrapa. Trots detta fortsatte vi bländas av hennes uppenbarelse år efter år.

När moster åkt hem till sin militäranläggning luktade huset länge av liljekonvalj och eau de colognen 4711.

Ibland var det morbror Axels tur att komma på besök. Han bodde i Årsunda och ägde en grusgrop och tjugofem traktorer. Åtminstone var det min bild. När Axel kom i sin vita Ford Taunus med X på regskylten räckte det om jag hade finklänning och lackskor första dagen, sen kunde man vara som vanligt igen. Han hade inga presenter under armen, däremot en tax, vilket var minst lika bra. Tyvärr var taxen inte särskilt intresserad av våra försök att leka trots att min lillebror redan då var känd för att på något egendomligt sätt dra till sig hundar. Men ändå. 

Morbror Axel var alltid snäll och glad och luktade lite av både det ena och det andra. Efter mormors middagar satt han och rökte vid köksbordet medan han gungade taxen där hon hängde över hans fotrygg och vilade sin långa kropp. När hon inte hängde över husses fot, eller satt fastklämd under hans arm bäddade hon ner sig i mormors säng. Vi gläntade lite på täcket för att locka ut henne men det enda som kunde få taxen att röra sig var husse. Trots det var det fint att ha inte bara den snälla Axel i huset utan även en hund. 

När taxen låg och sov och Axel ville roa oss lite lärde han oss engelska:

- Stickertn junkertn jonaitis joplitits! sa han allvarligt och vi bara gapade. Omöjligt att upprepa, men vi var tvungna att öva. Jag måste ha övat bra för det sitter än idag. Vad det betyder vet jag inte riktigt och nu är morbror Axel tyvärr död sedan länge så det går inte att fråga.  Mamma påstod att han hade lärt henne samma sak då hon var barn. Hon visste heller inte vad det betydde.

Axel hyrde ibland ett litet hus i Brattland där vi fick komma på fika. Då fick vi lära oss att dricka Roses Lime Juice utspätt med vatten, något vi aldrig hört talas om. Men än idag kan jag känna smaken, för alltid förknippad med sommarfika på varm äng. Morbror Axel kunde dessutom någon enstaka gång ha med sig ett barnbarn och då fick jag en lekkamrat. Jag tyckte det var oerhört märkvärdigt att Pias morfar och min mormor var syskon och ändå måste jag lära Pia så mycket. Hon var visserligen lite yngre än jag, men att gräva i komockor, jaga lämlar med pinnar, skotta lervälling i Blomsbäcken, stå mer än fem minuter i oväsendet i maskinrummet i sommarfjöset medan pumpen gick, åka på grinden vid järnvägen eller våga stå i väntkuren medan godståget rusade förbi, det hade hon inte fått uppleva utan min försorg. 

När Axel åkt hem till sin grusgrop luktade huset länge cigarettrök, pilsner och tax. 

Trots att resvägen var lång från Skåne dök även morbror Olle upp. Han var lång och stilig och luktade skog. Det var spännande även med morbror Olle, så klart, trots att han varken hade paket eller hund under armen när han kom. Däremot hände det stora grejer i ens omgivning som han indirekt bidrog till med sin närvaro. Till exempel passade man på att bygga ett nytt uthus, hugga ner vår favoritgran som alltid stått mitt på gården, gräva något dike någonstans eller måla om båthuset, nu när Olle ändå var på plats. 

Han kände alla och var alltid på besök i något hus i byn och dök upp till middag och sen bara satt länge vi köksbordet och rökte och berättade historier med mormor som jag önskar att jag minns. Jag behövde varken ha knästrumpor eller finklänning för grovarbetet var i fokus när morbror Olle var hemma. Men det bästa med denna snälla man var att han pratade sig varm om bokskogen och under hela min barndom såg jag det som att hans hus låg alldeles i kanten av det som vi bara sett i sagorna - en riktig sagoskog. Han berättade för oss ungar om hur han på morgnarna tog med sig hunden Björn (som inte fick följa med till oss) och vandrade i bokskogen bakom huset. Han lyckades sälja in skogen så pass att jag ännu idag ser bokskogen genom Olles berättelser när jag än får chansen att vandra i en sådan. 

Morbror Olle syntes som sagt inte mycket för han jobbade jämt med något, men han berättade om skogen och lärde oss några nödvändiga glosor på skånska så vi skulle klara ett eventuellt besök på andra sidan jordklotet. Vi var tvungna att ha koll på ord som "påg", "rälig" och "rullebör". När Olle åkte hem till sin bokskog luktade huset av cigarettrök, skog och svett. 

Jaa, det var festligt det, när släktingar kom på besök. Hade dom inga äkta makar, undrar du nog, eller barn? Jodå, det hade nästan alltid med sig sina respektive livskamrater och ibland familjer. Men det är andra historier att berätta. Det här handlar bara om huvudrollerna. Vi besökte också släktingarna även om det var mer sällan, men det finns mycket att berätta om det som är komiskt och härligt att minnas. Återkommer om detta. Jag avslutar med att bjuda på några bilder på mina kära sommarförgyllare.

Och där försvann storgranen...bäst att passa på när expertisen fanns till hands.

I mosters trygga famn.

Fika med Axel. Men det var hemma hos oss så vi fick nog guldsaft i glasen, ingen Lime Juice.

Ovetande om att just de skulle bli sommarförgyllare lekte de i hagen.

/Enhenna