Jag minns hur det var när det gick åska förr i tiden.
Det började med en väderleksrapport som varnade för oväder och tordön. Antagligen hade det samma effekt som om man varnat för att freden var i fara, för i vårt hem rådde helt plötsligt samma febrila aktivitet som om det vore undantagstillstånd. I alla fall tror jag det, jag har ju inte upplevt ett undantagstillstånd, som tur är, men man har ju läst och hört hur det var. Mormor kunde berätta om mobiliseringen och det kunde mamma med, fast då fick man mest höra om snygga militärer och att det äntligen var fart på byn.
Mormor berättade också förskräckliga saker om blixtar som slagit ner i hennes kastruller och mormors vän Tant Linnea berättade om förädiska klotblixtar som plötsligt uppstod ur tomma intet och jagade runt i hus och hem för att ha ihjäl nån. Och så fick vi höra att katta hade dött av detta. Hur liket såg ut fick vi inte riktigt reda på för då mumlade Tant Linnea bakom näven i stället.
Då åskan kom blevdet alltså en väldig fart.För det allra mesta fanns en bil på gården hemmavid, vilket var en evinnerlig tur då detta var enda sättet att överleva. I väntan på att vi skulle få tillfälle att kasta oss ut i bilen blev vi kommenderade att sätta oss i trappan. Anledningen var att där fanns inga fönster eller proppskåp där blixten kunde komma åt oss.
Medan vi satt där i trappan sprang de äldste i familjen runt och rev ur samtliga stickkontakter ur väggar och uttag. TV-antennkabeln drogs ur, gardinerna drogs för och var det matlagning på gång fick detta vänta. Och jag tänkte alltid på Maria Gripes roman Pappa Pellerins Dotter, där Loella fick lämna stekpannan med korvskivorna i när barnavårdsnämnden kom. Det var så sorgligt, tyckte jag, att jag grät floder.
Filtar och ficklampor och leksaker och serietidningar packades in i bilen och hade man tur en flaska saft och en rulle Mariekex, ifall man hann slita ur detta ur skåpet innan huset brann upp och byn utplånades. Sen blev vi inlåsta i bilen tillsammans med alla andra som råkade vara hemma.
Enligt vad jag minns tyckte man mest det var ett sjuhelsikes kul avbrott i vad man än höll på med. Vi var nog inte så rädda, även om jag inte gillade åskan och gör det inte idag heller. Men vi satt ju där och jag minns tydligt hur man hade koll på den mörklila himlen, hur man räknade sekunder mellan blixt och knall för att veta hur långt bort den var.
" Nu ere alldeles över oss", minns jag som det mest hotfulla man kunde höra.
" Nu kan man nog gå in, men det blir ingen TV än på ett par timmar", var en annan vidrig följd för oss överlevande. Därmed kunde kvällen bokstavligen vara åt hällsprätta ifall det var t ex "Monkeeys" och jag inte fick sucka över David Jones.
Vi blev nog aldrig helt åskskadade som sagt, för jag vet absolut att vi satt som fastklistrade i båten ute på sjön lite senare, fast mamma stod på stranden och vinkade åt oss att ro i land, vilket ju var sunt med tanke på att åskväder och vatten inte hör ihop.
"Men fisken bit ju!" skrek vi tillbaka och halade in feta rödingar på långdrag fast det mullrade bortåt fjällkanten.
Långt senare satt jag en stund i bilen med mina gullungar då vi var hemma på besök. Av ren matthet gav jag upp och gick in trots rejäla knallar. Tre små gossar i en stillastående bil kan bli för mycket även för en luttrad mor som inte hängde med då dom växlade in sjunde växeln och styrde med raketfart mot Långtbortistan med nappar och barnspott sprutande när den fiktiva motorn fräste igång. Den rallyresan fick dom ha för sig själva, jag gick in och la mig på soffan och tänkte att dom var i alla fall i säkerhet om huset och byn skulle brinna upp.
Enhenna
måndag 27 juli 2009
söndag 26 juli 2009
Karl Egon och EPA-traktorn
När jag var liten bodde en gubbe i en banvaktstuga nära oss. Han hette Karl Egon och hade en sorts EPA-traktor som stod parkerad nedanför vårt hus på en stor vändplan vid järnvägen.
Vi var både rädda för och roade av Karl Egon. Rädda, för vi var övertygade om att han inte tyckte om barn. Det berodde på att han alltid såg på oss med en blandning av list och lömskhet. Man visste inte riktigt vad som skulle komma. Dessutom hade han snott en leksaksbil av brorsan en gång. Det var på låtsas, men man kunde inte veta med den där lurken och sen dess antog vi att han gärna ville sno saker av barn och följdaktligen inte heller tyckte om dessa.
Vi var roade också för han kunde konsten att åka moped och samtidigt glo stint åt sidan i stället för på vägen. Det var en bedrift som vi inte riktigt lärde oss fast vi övade. Det var så att han gärna ville veta vad som försiggick här och var, och då han passerade vår gård passade han på att titta så mycket det gick. Möjligen för att se hur många bilar som stod parkerade eller om morfar hade mycket potatisplant i år. Vi tyckte det var kul att han var så nyfiken så vi kunde hitta på något särskilt för att se om han körde i diket, t ex klä ut oss i fåniga mössor och hoppa kråka bakom vinbärsbusken så att våra huvuden studsade upp och ner. Men han klarade av att ta sig fram. Och vände på huvudet åt andra hållet när han passerade nästa gård som låg på andra sidan vägen.
När jag tänker efter var vi nog mer rädda än roade och det beror på ett bus vi gjorde. Vi var snälla barn, min bror och jag, det var inte mycket bus som utfördes där inte. Men den här gången var ett av undantagen, för några sådan fanns, trots allt. Det var en sån där lite halvvarm vinterdag med snöbollsnö. När vi hade ledsnat på att kasta på varandra behövde vi ha någon gemensam måltavla att erövra. Det fick bli denna EPA-trakor som stod så lägligt mitt i allt det vita lagom långt från vårt hus. Vi avfyrade några väl placerade skott och upptäckte sen till vår fasa att Karl Egon kom gående på sin lilla stig. Då gällde det att springa för livet för vi förstod att han sett vad vi höll på med. Vi tog oss in i huset och kastade oss med snöiga skor och lovikkavantar på golvet bakom soffan. Vi förstod att han kom för att flå oss levande.
Mormor täckte dock upp och gick i motvärn och sen fick vi inte gå ut på flera dar. Efter det lekte vi ett par veckor på andra sidan huset och vi slutade hoppa kråka bakom vinbärsbusken när Karl Egon for förbi. Tiden har ju som bekant en läkande kraft och långt senare träffade jag Karl Egon utanför ett danshak.
" Är det du?" sa han
"Jo, det är jag", svarade jag och neg lite.
" Jaa, tiden går", sa han liksom för sig själv och jag skyndade mig att hålla med för vad annat kunde jag göra. Och så låtsades jag plötsligt se en väninna och sa hej och gick medan jag undrade om han hade kvar EPA-traktorn.
Enhenna
Vi var både rädda för och roade av Karl Egon. Rädda, för vi var övertygade om att han inte tyckte om barn. Det berodde på att han alltid såg på oss med en blandning av list och lömskhet. Man visste inte riktigt vad som skulle komma. Dessutom hade han snott en leksaksbil av brorsan en gång. Det var på låtsas, men man kunde inte veta med den där lurken och sen dess antog vi att han gärna ville sno saker av barn och följdaktligen inte heller tyckte om dessa.
Vi var roade också för han kunde konsten att åka moped och samtidigt glo stint åt sidan i stället för på vägen. Det var en bedrift som vi inte riktigt lärde oss fast vi övade. Det var så att han gärna ville veta vad som försiggick här och var, och då han passerade vår gård passade han på att titta så mycket det gick. Möjligen för att se hur många bilar som stod parkerade eller om morfar hade mycket potatisplant i år. Vi tyckte det var kul att han var så nyfiken så vi kunde hitta på något särskilt för att se om han körde i diket, t ex klä ut oss i fåniga mössor och hoppa kråka bakom vinbärsbusken så att våra huvuden studsade upp och ner. Men han klarade av att ta sig fram. Och vände på huvudet åt andra hållet när han passerade nästa gård som låg på andra sidan vägen.
När jag tänker efter var vi nog mer rädda än roade och det beror på ett bus vi gjorde. Vi var snälla barn, min bror och jag, det var inte mycket bus som utfördes där inte. Men den här gången var ett av undantagen, för några sådan fanns, trots allt. Det var en sån där lite halvvarm vinterdag med snöbollsnö. När vi hade ledsnat på att kasta på varandra behövde vi ha någon gemensam måltavla att erövra. Det fick bli denna EPA-trakor som stod så lägligt mitt i allt det vita lagom långt från vårt hus. Vi avfyrade några väl placerade skott och upptäckte sen till vår fasa att Karl Egon kom gående på sin lilla stig. Då gällde det att springa för livet för vi förstod att han sett vad vi höll på med. Vi tog oss in i huset och kastade oss med snöiga skor och lovikkavantar på golvet bakom soffan. Vi förstod att han kom för att flå oss levande.
Mormor täckte dock upp och gick i motvärn och sen fick vi inte gå ut på flera dar. Efter det lekte vi ett par veckor på andra sidan huset och vi slutade hoppa kråka bakom vinbärsbusken när Karl Egon for förbi. Tiden har ju som bekant en läkande kraft och långt senare träffade jag Karl Egon utanför ett danshak.
" Är det du?" sa han
"Jo, det är jag", svarade jag och neg lite.
" Jaa, tiden går", sa han liksom för sig själv och jag skyndade mig att hålla med för vad annat kunde jag göra. Och så låtsades jag plötsligt se en väninna och sa hej och gick medan jag undrade om han hade kvar EPA-traktorn.
Enhenna
Hur det var när hunn var lös.
När man knatat upp för backen från vårt hus kom man snart till Landsvägen. Den hette det på den tiden, Landsvägen.
Nästan mitt emot vår infart bodde Alfred och hans skäggiga hustru Agda. Alfred hade rännilar av snus runt hakan, det vita håret stod rakt ut åt alla håll och han var en överdängare på att spela med skedar, vilket han glatt visade upp på Revyn varje år som byn gjorde i skolan. Då stod han på en träbänk tillsammans med Nisse på Backen och spelade för allt vad tygen och bänken höll och snusen rann än värre för han skrattade hela tiden. Vi undrade alltid vad han skrattade åt. Kunde det ha varit åt publiken? Eller sig själv? Såg han sig där på bänken, skitig, snusig och skevbent, i en situation han inte ofta befann sig i? Kanske var det ren glädje? Vem vet.
Agda var aldrig där, hon var nog för skäggig. Det var synd, hon skulle kanske ha blivit riktigt upplivad av att se sin make på en scen, snuset till trots.
Agda och Alfred hade en hund som hette Lippo som slet sig titt som tätt och skrämde livet ur oss.
”Alfredshunn är lös!” skrek man och då gällde det att rädda sig inomhus. Vad jag minns var han tre gånger större än en varg och hade enorma käftar som han ständigt höll på vid gavel redo att hugga av oss ben och armar.
En gång, när vi plockade lite ärter hos närmsta grannen tant Brita, kom hunden sättande med snörstumparna efter sig och öppet gap. Jag gallskrek som aldrig den och sprang hem när han fällde min bror. Jag var övertygad om att jag var syskonlös när jag gastade för full hals åt mor och mormor att rädda lillebror, eller möjligen resterna av min lillebror, beroende på hur hårt hunden farit fram. Och så sprang jag före tillbaka, för annat var inte att tänka på när ens brors liv var i fara. Men då hade tant Brita och farbror Fritz redan gett hunden stryk och kört iväg den och rest upp brorsan som fått lite hallonsaft.
Lillebror såg ut att ha klarat sig utan större blessyrer och med förståndet i behåll. Vi fick med våra ärter i en tom kaffeburk i plåt och sen gick vi hem. Mor mötte oss halvvägs och hade den där minen som sa att ”nästa gång, då jävlar…” . Vad jag minns så blev det några gånger till, men aldrig var vi i sån närkamp som när vi plockade ärter hos tant Brita. Alltså fick vi heller aldrig veta hur det skulle varit om ”nästa gång, då jävlar…!”
Lite senare sköt dom hunden och det hände nog att vi saknade hans skällande i dom ljusa sommarkvällarna.
Enhenna
Nästan mitt emot vår infart bodde Alfred och hans skäggiga hustru Agda. Alfred hade rännilar av snus runt hakan, det vita håret stod rakt ut åt alla håll och han var en överdängare på att spela med skedar, vilket han glatt visade upp på Revyn varje år som byn gjorde i skolan. Då stod han på en träbänk tillsammans med Nisse på Backen och spelade för allt vad tygen och bänken höll och snusen rann än värre för han skrattade hela tiden. Vi undrade alltid vad han skrattade åt. Kunde det ha varit åt publiken? Eller sig själv? Såg han sig där på bänken, skitig, snusig och skevbent, i en situation han inte ofta befann sig i? Kanske var det ren glädje? Vem vet.
Agda var aldrig där, hon var nog för skäggig. Det var synd, hon skulle kanske ha blivit riktigt upplivad av att se sin make på en scen, snuset till trots.
Agda och Alfred hade en hund som hette Lippo som slet sig titt som tätt och skrämde livet ur oss.
”Alfredshunn är lös!” skrek man och då gällde det att rädda sig inomhus. Vad jag minns var han tre gånger större än en varg och hade enorma käftar som han ständigt höll på vid gavel redo att hugga av oss ben och armar.
En gång, när vi plockade lite ärter hos närmsta grannen tant Brita, kom hunden sättande med snörstumparna efter sig och öppet gap. Jag gallskrek som aldrig den och sprang hem när han fällde min bror. Jag var övertygad om att jag var syskonlös när jag gastade för full hals åt mor och mormor att rädda lillebror, eller möjligen resterna av min lillebror, beroende på hur hårt hunden farit fram. Och så sprang jag före tillbaka, för annat var inte att tänka på när ens brors liv var i fara. Men då hade tant Brita och farbror Fritz redan gett hunden stryk och kört iväg den och rest upp brorsan som fått lite hallonsaft.
Lillebror såg ut att ha klarat sig utan större blessyrer och med förståndet i behåll. Vi fick med våra ärter i en tom kaffeburk i plåt och sen gick vi hem. Mor mötte oss halvvägs och hade den där minen som sa att ”nästa gång, då jävlar…” . Vad jag minns så blev det några gånger till, men aldrig var vi i sån närkamp som när vi plockade ärter hos tant Brita. Alltså fick vi heller aldrig veta hur det skulle varit om ”nästa gång, då jävlar…!”
Lite senare sköt dom hunden och det hände nog att vi saknade hans skällande i dom ljusa sommarkvällarna.
Enhenna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)