Om åskan kommer...

Jag minns hur det var när det gick åska förr i tiden.

Det började med en väderleksrapport som varnade för oväder och tordön. Antagligen hade det samma effekt som om man varnat för att freden var i fara, för i vårt hem rådde helt plötsligt samma febrila aktivitet som om det vore undantagstillstånd. I alla fall tror jag det, jag har ju inte upplevt ett undantagstillstånd, som tur är, men man har ju läst och hört hur det var. Mormor kunde berätta om mobiliseringen och det kunde mamma med, fast då fick man mest höra om snygga militärer och att det äntligen var fart på byn.

Mormor berättade också förskräckliga saker om blixtar som slagit ner i hennes kastruller och mormors vän Tant Linnea berättade om förädiska klotblixtar som plötsligt uppstod ur tomma intet och jagade runt i hus och hem för att ha ihjäl nån. Och så fick vi höra att katta hade dött av detta. Hur liket såg ut fick vi inte riktigt reda på för då mumlade Tant Linnea bakom näven i stället.

Då åskan kom blevdet alltså en väldig fart.För det allra mesta fanns en bil på gården hemmavid, vilket var en evinnerlig tur då detta var enda sättet att överleva. I väntan på att vi skulle få tillfälle att kasta oss ut i bilen blev vi kommenderade att sätta oss i trappan. Anledningen var att där fanns inga fönster eller proppskåp där blixten kunde komma åt oss.

Medan vi satt där i trappan sprang de äldste i familjen runt och rev ur samtliga stickkontakter ur väggar och uttag. TV-antennkabeln drogs ur, gardinerna drogs för och var det matlagning på gång fick detta vänta. Och jag tänkte alltid på Maria Gripes roman Pappa Pellerins Dotter, där Loella fick lämna stekpannan med korvskivorna i när barnavårdsnämnden kom. Det var så sorgligt, tyckte jag, att jag grät floder.

Filtar och ficklampor och leksaker och serietidningar packades in i bilen och hade man tur en flaska saft och en rulle Mariekex, ifall man hann slita ur detta ur skåpet innan huset brann upp och byn utplånades. Sen blev vi inlåsta i bilen tillsammans med alla andra som råkade vara hemma.

Enligt vad jag minns tyckte man mest det var ett sjuhelsikes kul avbrott i vad man än höll på med. Vi var nog inte så rädda, även om jag inte gillade åskan och gör det inte idag heller. Men vi satt ju där och jag minns tydligt hur man hade koll på den mörklila himlen, hur man räknade sekunder mellan blixt och knall för att veta hur långt bort den var.

" Nu ere alldeles över oss", minns jag som det mest hotfulla man kunde höra.
" Nu kan man nog gå in, men det blir ingen TV än på ett par timmar", var en annan vidrig följd för oss överlevande. Därmed kunde kvällen bokstavligen vara åt hällsprätta ifall det var t ex "Monkeeys" och jag inte fick sucka över David Jones.

Vi blev nog aldrig helt åskskadade som sagt, för jag vet absolut att vi satt som fastklistrade i båten ute på sjön lite senare, fast mamma stod på stranden och vinkade åt oss att ro i land, vilket ju var sunt med tanke på att åskväder och vatten inte hör ihop.

"Men fisken bit ju!" skrek vi tillbaka och halade in feta rödingar på långdrag fast det mullrade bortåt fjällkanten.

Långt senare satt jag en stund i bilen med mina gullungar då vi var hemma på besök. Av ren matthet gav jag upp och gick in trots rejäla knallar. Tre små gossar i en stillastående bil kan bli för mycket även för en luttrad mor som inte hängde med då dom växlade in sjunde växeln och styrde med raketfart mot Långtbortistan med nappar och barnspott sprutande när den fiktiva motorn fräste igång. Den rallyresan fick dom ha för sig själva, jag gick in och la mig på soffan och tänkte att dom var i alla fall i säkerhet om huset och byn skulle brinna upp.

Enhenna