Hur det var när hunn var lös.

När man knatat upp för backen från vårt hus kom man snart till Landsvägen. Den hette det på den tiden, Landsvägen.

Nästan mitt emot vår infart bodde Alfred och hans skäggiga hustru Agda. Alfred hade rännilar av snus runt hakan, det vita håret stod rakt ut åt alla håll och han var en överdängare på att spela med skedar, vilket han glatt visade upp på Revyn varje år som byn gjorde i skolan. Då stod han på en träbänk tillsammans med Nisse på Backen och spelade för allt vad tygen och bänken höll och snusen rann än värre för han skrattade hela tiden. Vi undrade alltid vad han skrattade åt. Kunde det ha varit åt publiken? Eller sig själv? Såg han sig där på bänken, skitig, snusig och skevbent, i en situation han inte ofta befann sig i? Kanske var det ren glädje? Vem vet.
Agda var aldrig där, hon var nog för skäggig. Det var synd, hon skulle kanske ha blivit riktigt upplivad av att se sin make på en scen, snuset till trots.

Agda och Alfred hade en hund som hette Lippo som slet sig titt som tätt och skrämde livet ur oss.
”Alfredshunn är lös!” skrek man och då gällde det att rädda sig inomhus. Vad jag minns var han tre gånger större än en varg och hade enorma käftar som han ständigt höll på vid gavel redo att hugga av oss ben och armar.

En gång, när vi plockade lite ärter hos närmsta grannen tant Brita, kom hunden sättande med snörstumparna efter sig och öppet gap. Jag gallskrek som aldrig den och sprang hem när han fällde min bror. Jag var övertygad om att jag var syskonlös när jag gastade för full hals åt mor och mormor att rädda lillebror, eller möjligen resterna av min lillebror, beroende på hur hårt hunden farit fram. Och så sprang jag före tillbaka, för annat var inte att tänka på när ens brors liv var i fara. Men då hade tant Brita och farbror Fritz redan gett hunden stryk och kört iväg den och rest upp brorsan som fått lite hallonsaft.

Lillebror såg ut att ha klarat sig utan större blessyrer och med förståndet i behåll. Vi fick med våra ärter i en tom kaffeburk i plåt och sen gick vi hem. Mor mötte oss halvvägs och hade den där minen som sa att ”nästa gång, då jävlar…” . Vad jag minns så blev det några gånger till, men aldrig var vi i sån närkamp som när vi plockade ärter hos tant Brita. Alltså fick vi heller aldrig veta hur det skulle varit om ”nästa gång, då jävlar…!”

Lite senare sköt dom hunden och det hände nog att vi saknade hans skällande i dom ljusa sommarkvällarna.

Enhenna