Karl Egon och EPA-traktorn

När jag var liten bodde en gubbe i en banvaktstuga nära oss. Han hette Karl Egon och hade en sorts EPA-traktor som stod parkerad nedanför vårt hus på en stor vändplan vid järnvägen.

Vi var både rädda för och roade av Karl Egon. Rädda, för vi var övertygade om att han inte tyckte om barn. Det berodde på att han alltid såg på oss med en blandning av list och lömskhet. Man visste inte riktigt vad som skulle komma. Dessutom hade han snott en leksaksbil av brorsan en gång. Det var på låtsas, men man kunde inte veta med den där lurken och sen dess antog vi att han gärna ville sno saker av barn och följdaktligen inte heller tyckte om dessa.

Vi var roade också för han kunde konsten att åka moped och samtidigt glo stint åt sidan i stället för på vägen. Det var en bedrift som vi inte riktigt lärde oss fast vi övade. Det var så att han gärna ville veta vad som försiggick här och var, och då han passerade vår gård passade han på att titta så mycket det gick. Möjligen för att se hur många bilar som stod parkerade eller om morfar hade mycket potatisplant i år. Vi tyckte det var kul att han var så nyfiken så vi kunde hitta på något särskilt för att se om han körde i diket, t ex klä ut oss i fåniga mössor och hoppa kråka bakom vinbärsbusken så att våra huvuden studsade upp och ner. Men han klarade av att ta sig fram. Och vände på huvudet åt andra hållet när han passerade nästa gård som låg på andra sidan vägen.

När jag tänker efter var vi nog mer rädda än roade och det beror på ett bus vi gjorde. Vi var snälla barn, min bror och jag, det var inte mycket bus som utfördes där inte. Men den här gången var ett av undantagen, för några sådan fanns, trots allt. Det var en sån där lite halvvarm vinterdag med snöbollsnö. När vi hade ledsnat på att kasta på varandra behövde vi ha någon gemensam måltavla att erövra. Det fick bli denna EPA-trakor som stod så lägligt mitt i allt det vita lagom långt från vårt hus. Vi avfyrade några väl placerade skott och upptäckte sen till vår fasa att Karl Egon kom gående på sin lilla stig. Då gällde det att springa för livet för vi förstod att han sett vad vi höll på med. Vi tog oss in i huset och kastade oss med snöiga skor och lovikkavantar på golvet bakom soffan. Vi förstod att han kom för att flå oss levande.

Mormor täckte dock upp och gick i motvärn och sen fick vi inte gå ut på flera dar. Efter det lekte vi ett par veckor på andra sidan huset och vi slutade hoppa kråka bakom vinbärsbusken när Karl Egon for förbi. Tiden har ju som bekant en läkande kraft och långt senare träffade jag Karl Egon utanför ett danshak.
" Är det du?" sa han
"Jo, det är jag", svarade jag och neg lite.
" Jaa, tiden går", sa han liksom för sig själv och jag skyndade mig att hålla med för vad annat kunde jag göra. Och så låtsades jag plötsligt se en väninna och sa hej och gick medan jag undrade om han hade kvar EPA-traktorn.

Enhenna