Onsdagen den 22 juli 1969 vaknade jag som indian. Mitt namn var Nockaydel och mitt uppdrag var att skydda mina jaktmarker för illvilliga cowboys och inkräktare från Kläppen och Björnänge. Detta stod helt klart för mig sedan jag i drömmen hade mött den store Manitou som beordrade mig att göra min plikt.
Kvickt fick jag på mig kläder och fixade ett par flätor som jag tejpade fast nertill. Irriterat kunde jag konstatera att mina mockasiner hade genomgått en jävulsk förvandling under natten och blivit illturkosa, men jag hoppades på att den goda jorden skulle skänka mig ett par skopor lera vid Tallapoosabäcken så att jag kunde kamouflera min fotbeklädnad. Jag visste att det fanns ett par bufflar kvar att döda och det var dags att ta hand om dessa innan Fienden dök upp och snodde vår mat och räddning för den långa vintern.
Jag smög ner i köket och kände den typiska doften av solvarm wigwam och visste att förrådet bjöd på rökt fisk och komjölk. Precis vad som behövdes en dag som denna. Jag kände mig riktigt upprymd trots fadäsen med mockasinerna. Indianblodet rusade i ådrorna medan jag smällde i mig frukosten och jag fick hålla mig från att inte redan nu börja dansa. Runt om mig vimsade en del nybyggare och vita, men eftersom de var ganska fredliga struntade jag i dem. En av dem fingrade på tejpen i mitt hår och sa något obegripligt på Den Vite Mannens språk som jag inte ens nedlät mig att försöka förstå.
När jag var redo att lämna min wigwam och bege mig ut i jaktmarken i Stora fjösskogen uppenbarade sig min bror. Det förargliga var att han var född cowboy, vilket vi aldrig riktigt kunnat förstå hur det kom sig. Men Iktomi spelade oss ibland spratt som man inte kunde ifrågasätta. Hur som helst, han var helt ok att umgås med och kunde understundom fälla en buffel lika bra som jag och hade naturligtvis också bra kontakter med Den Vite Mannen så att man kunde förhandla vid kriser. Alltså var det inte att tänka på att han inte skulle delta i dagens aktiviteter.
Jag satte honom snabbt in i situationen och han nickade allvarligt och tog på sig sin cowboyhatt av svart filt. Han lutade sitt gevär mot skrubben för att sluka sin frukost, bestående av fiskrom på vita brödkakor och komjölk. Under tiden förflyttade jag mig till Stora förrådsbyggnaden och hämtade min pilbåge. Sorgset kunde jag konstatera att någon saboterat bågen och gjort om den till knutpiska. Sannolikt ett verk av det illvilliga blekansiktet från Böle. Kanske för att driva bort boskapen från våra marker i något obevakat ögonblick.
Vi slog läger i Fem feta granar, ett oantastligt högkvarter, där vi osedda kunde spana åt flera håll och dessutom fira oss nerför ett stup om vi blev trängda. Repet hade funnits några år, men vi hade lyckosamt nog aldrig behövt använda det, utom en gång då Åskfågeln hade överraskat oss och vi hade hört att man kunde brinna upp om man satt under ett träd när han kom. Vi beslöt att organisera oss. Fler indianer behövdes och medan vi planerade ett sammanträde inför jakt och eventuellt krig, förvandlade jag knutpiskan till båge igen och så smög vi oss ner till Ravinen för att se om vi kunde komma i kontakt med våra edsvurna. Cowboybrorsan sköt ett par skott för att försäkra sig om att ingen fiende tryckte i Ravinen och sen kunde vi glida ner mot Tallapoosabäcken för att se om vi fick ta lite lera för att kamouflera oss.
Det var när jag stod och doppade mina turkosa mockasiner i leran som jag hörde ett fruktansvärt bröl. Det var så att håret reste sig i nacken och blodet rann ner i tårna så att mitt krigsmålade ansikte skiftade i blått och vitt. Det fanns ingen reträtt utan vi gjorde oss beredda på strid. Det fanns inget val. Tysta laddade vi våra vapen och väntade.
-Där! skrek cowboybrorsan och pekade på en gigantisk buffel som skymtade bakom träden. Vi förstod att det var Tatanka. Upphetsade gick vi till anfall innan det stridslystna djuret hann före. Vi sprang i Tallapoosabäcken så leran klafsade och kastade oss ner i ett kabbelekastånd med våra vapen riktade mot odjuret. Stoltheten när min första pil borrade sig djupt in i buffelns hjärta och omedelbart dödade denna går icke att beskriva. Leriga och skitiga från topp till tå halade vi fram våra knivar och skar loss stora köttbitar som vi mödosamt släpade upp till Fem feta granar. Nu skulle vi nog klara oss ett tag, men fortfarande fanns risk att ovälkomna blekansikten skulle intaga markerna. Vi beslöt oss för att gå hem med köttet och kalla till möte från vår wigwam.
Tyvärr var det svårt att få ihop krigare som kunde kunde sluta upp kring oss i kampen om Stora fjösskogen. Geronimo var på Gotland, Soliga Stigen var i Norge och Lilla Syster Som Kan Vara Bra Att Ha var också där. Gapiga Trasten var på koloni och Sega Katten hade Röda hund.... Där stod vi och hade inga krigare bakom oss när det gällde. Vi insåg att vi fick lägga ner det hela för att återgå till uppdraget sommaren efteråt.
- Vi skriver ner en lista på vad alla ska göra, så vi inte glömmer det, sa jag bestämt och cowboybrorsan höll som alltid med. Vi skred genast till verket och plitade ner allt som skulle ske i en bok.
Ja, sen tror jag att vi skrubbade av oss leran, jag fick med viss möda loss tejpen ur håret och indiansjälen lade sig till ro djupt i mitt inre. Trots allt hade det varit en bra dag. I Stora förrådsbyggnaden låg buffelköttet på tork och under våra sängar låg våra vapen. När mörkret sänkte sig över byn somnade vi i trygg förvissning om att nästa sommar skulle ett av de mest minnesrika slagen gå av stapeln, ett slag som skulle få händelserna vid Little Big Horn att förblekna. De gällde bara att reta upp tillräckligt många fiender och samla ihop rödskinnen och informera alla om att tredje världskriget skulle gå av stapeln.
Egentligen borde berättelsen sluta här och du skulle få drömma om det stora slaget och undra varför du aldrig läst om krigaren Nockaydel i historieböckerna. Men jag kan inte låta bli att berätta hur det blev alltihop.
Det var så här att sommaren efteråt vaknade jag upp en morgon och insåg att jag snart var fjortis. Hur ogärna jag än ville det så hade min indiansjäl lagt benen på ryggen och sprungit fort som bara den när fjortissjälen knackade på dörren. Tur det, antar jag. Kollisionen hade inte varit så hipp. Det var med en suck av vemod jag insåg att det inte skulle bli något slag i Stora fjösskogen. Och på den vägen är det.
Däremot borde historieböckerna berätta mer om hur den vite mannen körde bort indianstammen från Stora fjösskogen och nästan jämnade den med marken. Fem feta granar är sågade vid fotknölarna, Ravinen är fylld med grus och Tallapoosabäcken har förvandlats till sumpränna. Mitt i allt detta har blekansikten byggt ett fort som tronar uppe på kullen. Undrar om dom vet att det är gammal helig mark där ett antal rituella danser genomförts och där indianer krigsmålat sig med blåbär och koskit? Tatankas ande kommer att för evigt spöka där, var så säker!
söndag 27 februari 2011
lördag 5 februari 2011
Uppa!
Alla som känner till uttrycket vet omedelbart var vi nu är. Rätt av dig - vi är i byskolan på 60-talet i en sketen liten prick på kartan, knappt värd något jämfört med den närliggande turistorten (eller med mina ord sagt: byn där affärn fanns).
Hur som helst, byskolan var länge lärosätet för det hundratal som bodde i byn. Ville det sig väl kunde tre generationer minnas samma skolbänkar om än inte samma fröken eller magister av naturliga skäl. Skolan var uppdelad i två klassrum, ett för storskolan och ett för småskolan. Fröken hade de små och när man passerat trean och provat sig fram under en övergångsperiod i fyran, fick man en magister och så var man inne i storskolan, helt plötsligt. Fröken och magistern var snälla, mycket snälla. Dom var gifta och bodde på samma gård som skolhuset. Det var en smula svårt att förstå huruvida lärarna kunde vara gifta och äta middag och se på TV, till och med barn hade de, fast rätt gamla barn. Vi såg alltid dessa två som inventarier i plugget likväl som böcker, bänkar och pennor.
När det var lunch, som tant Olga serverade, satt de vuxna för sig och övervakade oss medan vi smaskade i oss potatisbullar och segmjuka hårdmackor med messmör på. Sen gick fröken och magistern hem till sig och vi gick ut. Det var inte tillåtet att vara inne. Var det sol och vinter fick vi åka skidor i backen bredvid, var det sommar lekte vi "Färgerna" och "Syltkrukorna" och spelade fotboll. Den halva av gården som var gräsplan var tjejernas, den halva som var grusplan var killarnas. Dessutom hade de två fotbollsmål. Vi tjejer hade en klätterställning. Någon enstaka gång möttes vi. Det var när vi hade gymnastik ute och spelade handboll, eller när någon, ve och fasa, kom på att vi skulle leka "Bro, bro, breja...", för då ville också killarna höra vem som var ens "fästeman" i slutet. Jag lyckades alltid ljuga fram en Mikael. Ingen frågade, det accepterades. I bakgrunden fanns vännen Peter och såg hotfull ut, så att jag inte skulle nämna honom.
Ingen hade någonsin hört talas om jämställdhet och normbrott. Än mindre fanns likabehandlingsplaner fast förankrade bland elever och vuxna, fortfarande fanns risken att få en örfil för opassande uppträdande och ingen skulle ha drömt om att dua läraren. Ja, det var en underlig tid. Men på något sätt klarade vi oss.
Nu kommer jag till "Uppa!". Efter lunch kom alltid magistern och fröken från sitt hus och magistern skrek "Uppställning!" med en röst som dånade över kohagarna medan han traskade ner till skolan. Då gällde det att ställa upp sig i rätt led inomhus. Det var det där med "uppställning" som rätt snart döptes om till "uppa". jag kan höra röster:
- Vi hinner inte för snart är det uppa.
- Efter uppat ska vi ha krille.
- Sa han att det var uppa?
Någonstans fnissade vi inför tanken att magistern en dag skulle ryta "UPPA!" när han spatserade nerför grusgången. Det skulle ha varit fantastiskt. Men otänkbart. Lika otänkbart vore det att inte genast springa in om det var "uppa". För sent kom man bara inte. Därför var det ett oförglömligt tillfälle den dagen jag lyckades ta mig upp på tredje på klätterställningen.
På klätterställningen satt man i tre höjder, ettan, tvåan och trean. Det fanns en speciell teknik som man lärde sig efter hand, när det gällde att ta sig upp. Att ta sig upp innebar att man var "Ett Rutinerat Skolbarn", den känslan hade i alla fall jag. Särskilt viktigt var det att få till den där nonchalanta svingen med benet över och sen häva sig upp. Jag minns en jublande lyckokänsla när jag lyckades och sedan avancerade till tvåan. Fortfarande kan jag känna lukten av stål i händerna efteråt, likaväl som jag känner lukten av blöt Lovikkavante.
Målet var förstås att häva sig upp till trean, där inget annat än balans gjorde att man höll sig kvar. Särskilt tydligt minns jag en höstdag då jag troligen inte gick mer än i ettan eller tvåan. Jag stod och glodde uppåt trean med nacken bakåt. Där satt Irma, Gunilla och Anna. Gunilla satt i mitten, utan att hålla sig i något, och åt på en jättelik rova. Obehindrat ledig, som en självklarhet. Smaskade på rovan, babblade med Irma och skrattade. Att hon kunde! Irma och Anna hade i alla fall ett varsitt ben stadigt lindat runt varsin stång. Jag bestämde mig för att testa så fort det bara gick.
Naturligtvis så lyckades jag komma upp någon vecka senare. Dock med ett ben hårt lindat runt en stång och med blicken mot marken, intalande mig själv att oddsen var rätt höga att jag skulle överleva ett fall. Bäst jag satt där och hoppades att inte de andra skulle rubba ställningen allt för hårt när de klättrade och klängde, kom magistern och röt "Uppställning!" Och jag upptäckte att jag inte hade övat på att ta mig ner när det var bråttom. Helt plötsligt var jag ensam. Jag såg hur de andra lade benen på ryggen och sprang allt vad tygen höll för att det var "uppa". jag hade inget annat att göra än att skrika:
- Je vill neeeeeeeee!
Ja, då händer det. Någon av stortjejerna hejdar sig och skickar en motvillig räddare. En lååååång kille från sexan. Han LYFTER ner mig. Utan ett ord, givetvis, men i alla fall.
Jag älskade honom i evighet i smyg för det, trots att jag skämdes så att jag nästan kräktes i hans mörkblonda kalufs. Han blev min idol, min riddare, en ädel prins. Trots "uppa" hade han tid att springa tillbaka och göra en hjälteinsats för en mesig skit i tvåan. Det var så stort att jag inte ens vågade berätta om det hemma. Då skulle magin ha försvunnit. (Förresten skulle allt ha varit för genant att prata om).
Jag kom i tid och vi hade nog krille och fick rita hur Jesus delade havet. Och hela tiden hörde vi magisterns röst genom väggen när han undervisade i storskolan. Och jag tänkte på min räddare och stortjejerna och hur jag aldrig mer skulle klättra upp på trean. Aldrig nånsin.
/Enhenna
Hur som helst, byskolan var länge lärosätet för det hundratal som bodde i byn. Ville det sig väl kunde tre generationer minnas samma skolbänkar om än inte samma fröken eller magister av naturliga skäl. Skolan var uppdelad i två klassrum, ett för storskolan och ett för småskolan. Fröken hade de små och när man passerat trean och provat sig fram under en övergångsperiod i fyran, fick man en magister och så var man inne i storskolan, helt plötsligt. Fröken och magistern var snälla, mycket snälla. Dom var gifta och bodde på samma gård som skolhuset. Det var en smula svårt att förstå huruvida lärarna kunde vara gifta och äta middag och se på TV, till och med barn hade de, fast rätt gamla barn. Vi såg alltid dessa två som inventarier i plugget likväl som böcker, bänkar och pennor.
När det var lunch, som tant Olga serverade, satt de vuxna för sig och övervakade oss medan vi smaskade i oss potatisbullar och segmjuka hårdmackor med messmör på. Sen gick fröken och magistern hem till sig och vi gick ut. Det var inte tillåtet att vara inne. Var det sol och vinter fick vi åka skidor i backen bredvid, var det sommar lekte vi "Färgerna" och "Syltkrukorna" och spelade fotboll. Den halva av gården som var gräsplan var tjejernas, den halva som var grusplan var killarnas. Dessutom hade de två fotbollsmål. Vi tjejer hade en klätterställning. Någon enstaka gång möttes vi. Det var när vi hade gymnastik ute och spelade handboll, eller när någon, ve och fasa, kom på att vi skulle leka "Bro, bro, breja...", för då ville också killarna höra vem som var ens "fästeman" i slutet. Jag lyckades alltid ljuga fram en Mikael. Ingen frågade, det accepterades. I bakgrunden fanns vännen Peter och såg hotfull ut, så att jag inte skulle nämna honom.
Ingen hade någonsin hört talas om jämställdhet och normbrott. Än mindre fanns likabehandlingsplaner fast förankrade bland elever och vuxna, fortfarande fanns risken att få en örfil för opassande uppträdande och ingen skulle ha drömt om att dua läraren. Ja, det var en underlig tid. Men på något sätt klarade vi oss.
Nu kommer jag till "Uppa!". Efter lunch kom alltid magistern och fröken från sitt hus och magistern skrek "Uppställning!" med en röst som dånade över kohagarna medan han traskade ner till skolan. Då gällde det att ställa upp sig i rätt led inomhus. Det var det där med "uppställning" som rätt snart döptes om till "uppa". jag kan höra röster:
- Vi hinner inte för snart är det uppa.
- Efter uppat ska vi ha krille.
- Sa han att det var uppa?
Någonstans fnissade vi inför tanken att magistern en dag skulle ryta "UPPA!" när han spatserade nerför grusgången. Det skulle ha varit fantastiskt. Men otänkbart. Lika otänkbart vore det att inte genast springa in om det var "uppa". För sent kom man bara inte. Därför var det ett oförglömligt tillfälle den dagen jag lyckades ta mig upp på tredje på klätterställningen.
På klätterställningen satt man i tre höjder, ettan, tvåan och trean. Det fanns en speciell teknik som man lärde sig efter hand, när det gällde att ta sig upp. Att ta sig upp innebar att man var "Ett Rutinerat Skolbarn", den känslan hade i alla fall jag. Särskilt viktigt var det att få till den där nonchalanta svingen med benet över och sen häva sig upp. Jag minns en jublande lyckokänsla när jag lyckades och sedan avancerade till tvåan. Fortfarande kan jag känna lukten av stål i händerna efteråt, likaväl som jag känner lukten av blöt Lovikkavante.
Målet var förstås att häva sig upp till trean, där inget annat än balans gjorde att man höll sig kvar. Särskilt tydligt minns jag en höstdag då jag troligen inte gick mer än i ettan eller tvåan. Jag stod och glodde uppåt trean med nacken bakåt. Där satt Irma, Gunilla och Anna. Gunilla satt i mitten, utan att hålla sig i något, och åt på en jättelik rova. Obehindrat ledig, som en självklarhet. Smaskade på rovan, babblade med Irma och skrattade. Att hon kunde! Irma och Anna hade i alla fall ett varsitt ben stadigt lindat runt varsin stång. Jag bestämde mig för att testa så fort det bara gick.
Naturligtvis så lyckades jag komma upp någon vecka senare. Dock med ett ben hårt lindat runt en stång och med blicken mot marken, intalande mig själv att oddsen var rätt höga att jag skulle överleva ett fall. Bäst jag satt där och hoppades att inte de andra skulle rubba ställningen allt för hårt när de klättrade och klängde, kom magistern och röt "Uppställning!" Och jag upptäckte att jag inte hade övat på att ta mig ner när det var bråttom. Helt plötsligt var jag ensam. Jag såg hur de andra lade benen på ryggen och sprang allt vad tygen höll för att det var "uppa". jag hade inget annat att göra än att skrika:
- Je vill neeeeeeeee!
Ja, då händer det. Någon av stortjejerna hejdar sig och skickar en motvillig räddare. En lååååång kille från sexan. Han LYFTER ner mig. Utan ett ord, givetvis, men i alla fall.
Jag älskade honom i evighet i smyg för det, trots att jag skämdes så att jag nästan kräktes i hans mörkblonda kalufs. Han blev min idol, min riddare, en ädel prins. Trots "uppa" hade han tid att springa tillbaka och göra en hjälteinsats för en mesig skit i tvåan. Det var så stort att jag inte ens vågade berätta om det hemma. Då skulle magin ha försvunnit. (Förresten skulle allt ha varit för genant att prata om).
Jag kom i tid och vi hade nog krille och fick rita hur Jesus delade havet. Och hela tiden hörde vi magisterns röst genom väggen när han undervisade i storskolan. Och jag tänkte på min räddare och stortjejerna och hur jag aldrig mer skulle klättra upp på trean. Aldrig nånsin.
/Enhenna
onsdag 2 februari 2011
Tant Ulla
Förr i tiden var det fint att vara lockig ifall man hade spikrakt hår. Jag hade spikrakt. Alltså fick man offra sig när man skulle duga för bättre tillställningar.
I byn bodde Tant Ulla. Tant Ulla var snäll, bröt på stockholmska och hade frisersalong i kammarn. Det var småblommig tapet och teakbyrå med en spegel ovanpå. Och en pinnstol.
Det var med blandade känslor man satte sig på den, ska jag säga er. Dels ville man förvandlas till en oantastlig skönhetsdrottning som skulle få de mindre kända grannbybrudarna på julgransplundringen att storkna av avund, dels ville man för sitt liv INTE ha alla papiljotter i huvudet. Det stacks och vrängde hårrötterna åt fel håll så flera nätters nattsömn var förstörd. Det var den förresten ändå, eftersom det inte kom på fråga att man skulle förstöra nylagda lockar genom att sova utan HÅRNÄT! Bara jag skriver ordet hårnät blir jag akut illamående. Jag sa aldrig nej, för mamma hade ju kostat på mig lockarna och något sa mig att det borde jag vara tacksam för. Långt senare har jag kommit på att jag kanske kunde ha nekat. Och då hade jag ju sluppit lida nu då jag tänker ordet "hårnät".
Nåja. Så värst skadad av detta blev jag väl inte. Men friserandet var det värre med. Tant Ulla kunde sin sak. Det är jag helt säker på. Sämre var det med vad mitt spikraka hår ville. Men ett samtal mellan modern som övervakade sax och kam och Tant Ulla som drog i håret och föreslog page eller...page, slutade alltid med en överenskommelse mellan de två vuxna damerna hur lilla jag skulle se ut. Page. Punkt.
Därför kom jag alltid ut ur det blommiga rummet med teakbyrån som en minitant. Tolv år gammal och med papiljottfrisyr. Tänk er min vånda. Jag vet att jag stirrade mig i spegeln länge då jag kom hem och funderade på vem jag egentligen var så att jag kunde anpassa mitt tillfälliga nya jag efter rätt karaktär. Vad jag vet lyckades jag aldrig riktigt med det. Och efter en vecka så var det ju över. Då var det spikraka tillbaka och man kunde fortsätta leva som man var född.
Men en gång hade något underligt skett med mig. Jag vaknade en solig morgon i rummet jag delade med mor och bror och visste att jag hade förändrats! Nu skulle jag byta karaktär och håret skulle följa med! Det var sextiotal och det var inne med kort frisyr a la Twiggy, men det visste ju inte jag, förstås. Det där med Twiggy, alltså. Däremot så hade en mycket populär ungdomsledare från grannbyn på något sätt gjort ett så djupt intryck på mig att jag ville vara hon. Eller åtminstone se ut som hon. Och hon, hon hade kort frisyr. Nacken var kort, det var lite snedlugg och lite längre hår uppe på huvudet som hon käckt körde handen igenom så att det bara föll tufft ner på rätt plats igen. Utan att vara platt. Vilket under! Hon var tuffast i världen och jag visste att nu skulle det ske! Jag skulle bli lika tuff som Gerd Göransson!
Jag gick till mamma och sa:
- Jag vill ha kort hår.
Mer sa jag inte, för jag tänkte inte diskutera huret förrän jag satt på pinnstolen hos Tant Ulla. Sagt och gjort, modern ringde och fixade en tid och vi tågade iväg. Och Tant Ulla tog fram saxen och log sitt vackra leende och tyckte det var lustigt att jag ville ha kort hår, men hur skulle det se ut?
Jag vågade inte säga att jag hade Gerd Göransson som idol. Så jag förklarade så gott det gick och Tant Ulla (som kanske inte heller kände Twiggy) satte saxen i kalufsen och förvandlingen började. Döm om min förvåning när jag så sakteliga insåg att jag mer såg ut som en slickad bäver än som Gerd Göransson. För en stund var jag beredd att gråta, men lyckades hejda mig. Däremot kunde jag inte låta bli att skrika:
- Je vill si ut som a Geeeeeeeeerd!
- Gerd? stammade Tant Ulla uppriktigt chockad. (Modern bara gapade över mitt utfall).
- Jaaaaaaaaaaaa, vrålade jag, a Geeeeerd Göranssooooooon. Och så grät jag en skvätt i alla fall.
Då gick det väl upp ett ljus för de båda damerna som stod bakom min rygg och glodde rundögt på mig i spegeln. Till slut samlade sig Tant Ulla och förklarade att mitt hår nog var av en annan typ. Men att hon gärna ville klippa klart och sen skulle det bli så skönt, så. Jag svor inom mig att ALDRIG sätta min fot i Tant Ullas hem mer.
På äldre dagar inser jag också att det handlar om två olika typer av hår. Jag har fortfarande inte lyckats få till Gerd Göranssons frilla, fast jag försökt i fyrtiofem år. Nu struntar jag i det. Jaa, då. Oroa er inte. Men vad hände? undrar ni.
Tja, jag gick hem, grät en skvätt, tittade mig i spegeln och provade att hitta en lagom karaktär att vara med min korta bäverfrisyr och sen, sen tror jag nog att jag var lite glad över att jag slapp papiljotterna på ett helt år. Och ett stort tack till Tant Ulla för hennes tålamod och vänliga framtoning trots att hon inte lyckades med det som i dagens läge hade varit en extreme make-over för Enhenna.
//Lev väl, jag återkommer med nya filosofiska tankar. Enhenna.
I byn bodde Tant Ulla. Tant Ulla var snäll, bröt på stockholmska och hade frisersalong i kammarn. Det var småblommig tapet och teakbyrå med en spegel ovanpå. Och en pinnstol.
Det var med blandade känslor man satte sig på den, ska jag säga er. Dels ville man förvandlas till en oantastlig skönhetsdrottning som skulle få de mindre kända grannbybrudarna på julgransplundringen att storkna av avund, dels ville man för sitt liv INTE ha alla papiljotter i huvudet. Det stacks och vrängde hårrötterna åt fel håll så flera nätters nattsömn var förstörd. Det var den förresten ändå, eftersom det inte kom på fråga att man skulle förstöra nylagda lockar genom att sova utan HÅRNÄT! Bara jag skriver ordet hårnät blir jag akut illamående. Jag sa aldrig nej, för mamma hade ju kostat på mig lockarna och något sa mig att det borde jag vara tacksam för. Långt senare har jag kommit på att jag kanske kunde ha nekat. Och då hade jag ju sluppit lida nu då jag tänker ordet "hårnät".
Nåja. Så värst skadad av detta blev jag väl inte. Men friserandet var det värre med. Tant Ulla kunde sin sak. Det är jag helt säker på. Sämre var det med vad mitt spikraka hår ville. Men ett samtal mellan modern som övervakade sax och kam och Tant Ulla som drog i håret och föreslog page eller...page, slutade alltid med en överenskommelse mellan de två vuxna damerna hur lilla jag skulle se ut. Page. Punkt.
Därför kom jag alltid ut ur det blommiga rummet med teakbyrån som en minitant. Tolv år gammal och med papiljottfrisyr. Tänk er min vånda. Jag vet att jag stirrade mig i spegeln länge då jag kom hem och funderade på vem jag egentligen var så att jag kunde anpassa mitt tillfälliga nya jag efter rätt karaktär. Vad jag vet lyckades jag aldrig riktigt med det. Och efter en vecka så var det ju över. Då var det spikraka tillbaka och man kunde fortsätta leva som man var född.
Men en gång hade något underligt skett med mig. Jag vaknade en solig morgon i rummet jag delade med mor och bror och visste att jag hade förändrats! Nu skulle jag byta karaktär och håret skulle följa med! Det var sextiotal och det var inne med kort frisyr a la Twiggy, men det visste ju inte jag, förstås. Det där med Twiggy, alltså. Däremot så hade en mycket populär ungdomsledare från grannbyn på något sätt gjort ett så djupt intryck på mig att jag ville vara hon. Eller åtminstone se ut som hon. Och hon, hon hade kort frisyr. Nacken var kort, det var lite snedlugg och lite längre hår uppe på huvudet som hon käckt körde handen igenom så att det bara föll tufft ner på rätt plats igen. Utan att vara platt. Vilket under! Hon var tuffast i världen och jag visste att nu skulle det ske! Jag skulle bli lika tuff som Gerd Göransson!
Jag gick till mamma och sa:
- Jag vill ha kort hår.
Mer sa jag inte, för jag tänkte inte diskutera huret förrän jag satt på pinnstolen hos Tant Ulla. Sagt och gjort, modern ringde och fixade en tid och vi tågade iväg. Och Tant Ulla tog fram saxen och log sitt vackra leende och tyckte det var lustigt att jag ville ha kort hår, men hur skulle det se ut?
Jag vågade inte säga att jag hade Gerd Göransson som idol. Så jag förklarade så gott det gick och Tant Ulla (som kanske inte heller kände Twiggy) satte saxen i kalufsen och förvandlingen började. Döm om min förvåning när jag så sakteliga insåg att jag mer såg ut som en slickad bäver än som Gerd Göransson. För en stund var jag beredd att gråta, men lyckades hejda mig. Däremot kunde jag inte låta bli att skrika:
- Je vill si ut som a Geeeeeeeeerd!
- Gerd? stammade Tant Ulla uppriktigt chockad. (Modern bara gapade över mitt utfall).
- Jaaaaaaaaaaaa, vrålade jag, a Geeeeerd Göranssooooooon. Och så grät jag en skvätt i alla fall.
Då gick det väl upp ett ljus för de båda damerna som stod bakom min rygg och glodde rundögt på mig i spegeln. Till slut samlade sig Tant Ulla och förklarade att mitt hår nog var av en annan typ. Men att hon gärna ville klippa klart och sen skulle det bli så skönt, så. Jag svor inom mig att ALDRIG sätta min fot i Tant Ullas hem mer.
På äldre dagar inser jag också att det handlar om två olika typer av hår. Jag har fortfarande inte lyckats få till Gerd Göranssons frilla, fast jag försökt i fyrtiofem år. Nu struntar jag i det. Jaa, då. Oroa er inte. Men vad hände? undrar ni.
Tja, jag gick hem, grät en skvätt, tittade mig i spegeln och provade att hitta en lagom karaktär att vara med min korta bäverfrisyr och sen, sen tror jag nog att jag var lite glad över att jag slapp papiljotterna på ett helt år. Och ett stort tack till Tant Ulla för hennes tålamod och vänliga framtoning trots att hon inte lyckades med det som i dagens läge hade varit en extreme make-over för Enhenna.
//Lev väl, jag återkommer med nya filosofiska tankar. Enhenna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)