Tant Ulla

Förr i tiden var det fint att vara lockig ifall man hade spikrakt hår. Jag hade spikrakt. Alltså fick man offra sig när man skulle duga för bättre tillställningar.

I byn bodde Tant Ulla. Tant Ulla var snäll, bröt på stockholmska och hade frisersalong i kammarn. Det var småblommig tapet och teakbyrå med en spegel ovanpå. Och en pinnstol.
Det var med blandade känslor man satte sig på den, ska jag säga er. Dels ville man förvandlas till en oantastlig skönhetsdrottning som skulle få de mindre kända grannbybrudarna på julgransplundringen att storkna av avund, dels ville man för sitt liv INTE ha alla papiljotter i huvudet. Det stacks och vrängde hårrötterna åt fel håll så flera nätters nattsömn var förstörd. Det var den förresten ändå, eftersom det inte kom på fråga att man skulle förstöra nylagda lockar genom att sova utan HÅRNÄT! Bara jag skriver ordet hårnät blir jag akut illamående. Jag sa aldrig nej, för mamma hade ju kostat på mig lockarna och något sa mig att det borde jag vara tacksam för. Långt senare har jag kommit på att jag kanske kunde ha nekat. Och då hade jag ju sluppit lida nu då jag tänker ordet "hårnät".

Nåja. Så värst skadad av detta blev jag väl inte. Men friserandet var det värre med. Tant Ulla kunde sin sak. Det är jag helt säker på. Sämre var det med vad mitt spikraka hår ville. Men ett samtal mellan modern som övervakade sax och kam och Tant Ulla som drog i håret och föreslog page eller...page, slutade alltid med en överenskommelse mellan de två vuxna damerna hur lilla jag skulle se ut. Page. Punkt.

Därför kom jag alltid ut ur det blommiga rummet med teakbyrån som en minitant. Tolv år gammal och med papiljottfrisyr. Tänk er min vånda. Jag vet att jag stirrade mig i spegeln länge då jag kom hem och funderade på vem jag egentligen var så att jag kunde anpassa mitt tillfälliga nya jag efter rätt karaktär. Vad jag vet lyckades jag aldrig riktigt med det. Och efter en vecka så var det ju över. Då var det spikraka tillbaka och man kunde fortsätta leva som man var född.

Men en gång hade något underligt skett med mig. Jag vaknade en solig morgon i rummet jag delade med mor och bror och visste att jag hade förändrats! Nu skulle jag byta karaktär och håret skulle följa med! Det var sextiotal och det var inne med kort frisyr a la Twiggy, men det visste ju inte jag, förstås. Det där med Twiggy, alltså. Däremot så hade en mycket populär ungdomsledare från grannbyn på något sätt gjort ett så djupt intryck på mig att jag ville vara hon. Eller åtminstone se ut som hon. Och hon, hon hade kort frisyr. Nacken var kort, det var lite snedlugg och lite längre hår uppe på huvudet som hon käckt körde handen igenom så att det bara föll tufft ner på rätt plats igen. Utan att vara platt. Vilket under! Hon var tuffast i världen och jag visste att nu skulle det ske! Jag skulle bli lika tuff som Gerd Göransson!

Jag gick till mamma och sa:
- Jag vill ha kort hår.

Mer sa jag inte, för jag tänkte inte diskutera huret förrän jag satt på pinnstolen hos Tant Ulla. Sagt och gjort, modern ringde och fixade en tid och vi tågade iväg. Och Tant Ulla tog fram saxen och log sitt vackra leende och tyckte det var lustigt att jag ville ha kort hår, men hur skulle det se ut?

Jag vågade inte säga att jag hade Gerd Göransson som idol. Så jag förklarade så gott det gick och Tant Ulla (som kanske inte heller kände Twiggy) satte saxen i kalufsen och förvandlingen började. Döm om min förvåning när jag så sakteliga insåg att jag mer såg ut som en slickad bäver än som Gerd Göransson. För en stund var jag beredd att gråta, men lyckades hejda mig. Däremot kunde jag inte låta bli att skrika:
- Je vill si ut som a Geeeeeeeeerd!
- Gerd? stammade Tant Ulla uppriktigt chockad. (Modern bara gapade över mitt utfall).
- Jaaaaaaaaaaaa, vrålade jag, a Geeeeerd Göranssooooooon. Och så grät jag en skvätt i alla fall.

Då gick det väl upp ett ljus för de båda damerna som stod bakom min rygg och glodde rundögt på mig i spegeln. Till slut samlade sig Tant Ulla och förklarade att mitt hår nog var av en annan typ. Men att hon gärna ville klippa klart och sen skulle det bli så skönt, så. Jag svor inom mig att ALDRIG sätta min fot i Tant Ullas hem mer.

På äldre dagar inser jag också att det handlar om två olika typer av hår. Jag har fortfarande inte lyckats få till Gerd Göranssons frilla, fast jag försökt i fyrtiofem år. Nu struntar jag i det. Jaa, då. Oroa er inte. Men vad hände? undrar ni.

Tja, jag gick hem, grät en skvätt, tittade mig i spegeln och provade att hitta en lagom karaktär att vara med min korta bäverfrisyr och sen, sen tror jag nog att jag var lite glad över att jag slapp papiljotterna på ett helt år. Och ett stort tack till Tant Ulla för hennes tålamod och vänliga framtoning trots att hon inte lyckades med det som i dagens läge hade varit en extreme make-over för Enhenna.

//Lev väl, jag återkommer med nya filosofiska tankar. Enhenna.