Uppa!

Alla som känner till uttrycket vet omedelbart var vi nu är. Rätt av dig - vi är i byskolan på 60-talet i en sketen liten prick på kartan, knappt värd något jämfört med den närliggande turistorten (eller med mina ord sagt: byn där affärn fanns).

Hur som helst, byskolan var länge lärosätet för det hundratal som bodde i byn. Ville det sig väl kunde tre generationer minnas samma skolbänkar om än inte samma fröken eller magister av naturliga skäl. Skolan var uppdelad i två klassrum, ett för storskolan och ett för småskolan. Fröken hade de små och när man passerat trean och provat sig fram under en övergångsperiod i fyran, fick man en magister och så var man inne i storskolan, helt plötsligt. Fröken och magistern var snälla, mycket snälla. Dom var gifta och bodde på samma gård som skolhuset. Det var en smula svårt att förstå huruvida lärarna kunde vara gifta och äta middag och se på TV, till och med barn hade de, fast rätt gamla barn. Vi såg alltid dessa två som inventarier i plugget likväl som böcker, bänkar och pennor.

När det var lunch, som tant Olga serverade, satt de vuxna för sig och övervakade oss medan vi smaskade i oss potatisbullar och segmjuka hårdmackor med messmör på. Sen gick fröken och magistern hem till sig och vi gick ut. Det var inte tillåtet att vara inne. Var det sol och vinter fick vi åka skidor i backen bredvid, var det sommar lekte vi "Färgerna" och "Syltkrukorna" och spelade fotboll. Den halva av gården som var gräsplan var tjejernas, den halva som var grusplan var killarnas. Dessutom hade de två fotbollsmål. Vi tjejer hade en klätterställning. Någon enstaka gång möttes vi. Det var när vi hade gymnastik ute och spelade handboll, eller när någon, ve och fasa, kom på att vi skulle leka "Bro, bro, breja...", för då ville också killarna höra vem som var ens "fästeman" i slutet. Jag lyckades alltid ljuga fram en Mikael. Ingen frågade, det accepterades. I bakgrunden fanns vännen Peter och såg hotfull ut, så att jag inte skulle nämna honom.

Ingen hade någonsin hört talas om jämställdhet och normbrott. Än mindre fanns likabehandlingsplaner fast förankrade bland elever och vuxna, fortfarande fanns risken att få en örfil för opassande uppträdande och ingen skulle ha drömt om att dua läraren. Ja, det var en underlig tid. Men på något sätt klarade vi oss.

Nu kommer jag till "Uppa!". Efter lunch kom alltid magistern och fröken från sitt hus och magistern skrek "Uppställning!" med en röst som dånade över kohagarna medan han traskade ner till skolan. Då gällde det att ställa upp sig i rätt led inomhus. Det var det där med "uppställning" som rätt snart döptes om till "uppa". jag kan höra röster:
- Vi hinner inte för snart är det uppa.
- Efter uppat ska vi ha krille.
- Sa han att det var uppa?

Någonstans fnissade vi inför tanken att magistern en dag skulle ryta "UPPA!" när han spatserade nerför grusgången. Det skulle ha varit fantastiskt. Men otänkbart. Lika otänkbart vore det att inte genast springa in om det var "uppa". För sent kom man bara inte. Därför var det ett oförglömligt tillfälle den dagen jag lyckades ta mig upp på tredje på klätterställningen.

På klätterställningen satt man i tre höjder, ettan, tvåan och trean. Det fanns en speciell teknik som man lärde sig efter hand, när det gällde att ta sig upp. Att ta sig upp innebar att man var "Ett Rutinerat Skolbarn", den känslan hade i alla fall jag. Särskilt viktigt var det att få till den där nonchalanta svingen med benet över och sen häva sig upp. Jag minns en jublande lyckokänsla när jag lyckades och sedan avancerade till tvåan. Fortfarande kan jag känna lukten av stål i händerna efteråt, likaväl som jag känner lukten av blöt Lovikkavante.

Målet var förstås att häva sig upp till trean, där inget annat än balans gjorde att man höll sig kvar. Särskilt tydligt minns jag en höstdag då jag troligen inte gick mer än i ettan eller tvåan. Jag stod och glodde uppåt trean med nacken bakåt. Där satt Irma, Gunilla och Anna. Gunilla satt i mitten, utan att hålla sig i något, och åt på en jättelik rova. Obehindrat ledig, som en självklarhet. Smaskade på rovan, babblade med Irma och skrattade. Att hon kunde! Irma och Anna hade i alla fall ett varsitt ben stadigt lindat runt varsin stång. Jag bestämde mig för att testa så fort det bara gick.

Naturligtvis så lyckades jag komma upp någon vecka senare. Dock med ett ben hårt lindat runt en stång och med blicken mot marken, intalande mig själv att oddsen var rätt höga att jag skulle överleva ett fall. Bäst jag satt där och hoppades att inte de andra skulle rubba ställningen allt för hårt när de klättrade och klängde, kom magistern och röt "Uppställning!" Och jag upptäckte att jag inte hade övat på att ta mig ner när det var bråttom. Helt plötsligt var jag ensam. Jag såg hur de andra lade benen på ryggen och sprang allt vad tygen höll för att det var "uppa". jag hade inget annat att göra än att skrika:
- Je vill neeeeeeeee!

Ja, då händer det. Någon av stortjejerna hejdar sig och skickar en motvillig räddare. En lååååång kille från sexan. Han LYFTER ner mig. Utan ett ord, givetvis, men i alla fall.

Jag älskade honom i evighet i smyg för det, trots att jag skämdes så att jag nästan kräktes i hans mörkblonda kalufs. Han blev min idol, min riddare, en ädel prins. Trots "uppa" hade han tid att springa tillbaka och göra en hjälteinsats för en mesig skit i tvåan. Det var så stort att jag inte ens vågade berätta om det hemma. Då skulle magin ha försvunnit. (Förresten skulle allt ha varit för genant att prata om).

Jag kom i tid och vi hade nog krille och fick rita hur Jesus delade havet. Och hela tiden hörde vi magisterns röst genom väggen när han undervisade i storskolan. Och jag tänkte på min räddare och stortjejerna och hur jag aldrig mer skulle klättra upp på trean. Aldrig nånsin.

/Enhenna