När jag dödade Tatanka

Onsdagen den 22 juli 1969 vaknade jag som indian. Mitt namn var Nockaydel och mitt uppdrag var att skydda mina jaktmarker för illvilliga cowboys och inkräktare från Kläppen och Björnänge. Detta stod helt klart för mig sedan jag i drömmen hade mött den store Manitou som beordrade mig att göra min plikt.

Kvickt fick jag på mig kläder och fixade ett par flätor som jag tejpade fast nertill. Irriterat kunde jag konstatera att mina mockasiner hade genomgått en jävulsk förvandling under natten och blivit illturkosa, men jag hoppades på att den goda jorden skulle skänka mig ett par skopor lera vid Tallapoosabäcken så att jag kunde kamouflera min fotbeklädnad. Jag visste att det fanns ett par bufflar kvar att döda och det var dags att ta hand om dessa innan Fienden dök upp och snodde vår mat och räddning för den långa vintern.

Jag smög ner i köket och kände den typiska doften av solvarm wigwam och visste att förrådet bjöd på rökt fisk och komjölk. Precis vad som behövdes en dag som denna. Jag kände mig riktigt upprymd trots fadäsen med mockasinerna. Indianblodet rusade i ådrorna medan jag smällde i mig frukosten och jag fick hålla mig från att inte redan nu börja dansa. Runt om mig vimsade en del nybyggare och vita, men eftersom de var ganska fredliga struntade jag i dem. En av dem fingrade på tejpen i mitt hår och sa något obegripligt på Den Vite Mannens språk som jag inte ens nedlät mig att försöka förstå.

När jag var redo att lämna min wigwam och bege mig ut i jaktmarken i Stora fjösskogen uppenbarade sig min bror. Det förargliga var att han var född cowboy, vilket vi aldrig riktigt kunnat förstå hur det kom sig. Men Iktomi spelade oss ibland spratt som man inte kunde ifrågasätta. Hur som helst, han var helt ok att umgås med och kunde understundom fälla en buffel lika bra som jag och hade naturligtvis också bra kontakter med Den Vite Mannen så att man kunde förhandla vid kriser. Alltså var det inte att tänka på att han inte skulle delta i dagens aktiviteter.

Jag satte honom snabbt in i situationen och han nickade allvarligt och tog på sig sin cowboyhatt av svart filt. Han lutade sitt gevär mot skrubben för att sluka sin frukost, bestående av fiskrom på vita brödkakor och komjölk. Under tiden förflyttade jag mig till Stora förrådsbyggnaden och hämtade min pilbåge. Sorgset kunde jag konstatera att någon saboterat bågen och gjort om den till knutpiska. Sannolikt ett verk av det illvilliga blekansiktet från Böle. Kanske för att driva bort boskapen från våra marker i något obevakat ögonblick.

Vi slog läger i Fem feta granar, ett oantastligt högkvarter, där vi osedda kunde spana åt flera håll och dessutom fira oss nerför ett stup om vi blev trängda. Repet hade funnits några år, men vi hade lyckosamt nog aldrig behövt använda det, utom en gång då Åskfågeln hade överraskat oss och vi hade hört att man kunde brinna upp om man satt under ett träd när han kom. Vi beslöt att organisera oss. Fler indianer behövdes och medan vi planerade ett sammanträde inför jakt och eventuellt krig, förvandlade jag knutpiskan till båge igen och så smög vi oss ner till Ravinen för att se om vi kunde komma i kontakt med våra edsvurna. Cowboybrorsan sköt ett par skott för att försäkra sig om att ingen fiende tryckte i Ravinen och sen kunde vi glida ner mot Tallapoosabäcken för att se om vi fick ta lite lera för att kamouflera oss.

Det var när jag stod och doppade mina turkosa mockasiner i leran som jag hörde ett fruktansvärt bröl. Det var så att håret reste sig i nacken och blodet rann ner i tårna så att mitt krigsmålade ansikte skiftade i blått och vitt. Det fanns ingen reträtt utan vi gjorde oss beredda på strid. Det fanns inget val. Tysta laddade vi våra vapen och väntade.

-Där! skrek cowboybrorsan och pekade på en gigantisk buffel som skymtade bakom träden. Vi förstod att det var Tatanka. Upphetsade gick vi till anfall innan det stridslystna djuret hann före. Vi sprang i Tallapoosabäcken så leran klafsade och kastade oss ner i ett kabbelekastånd med våra vapen riktade mot odjuret. Stoltheten när min första pil borrade sig djupt in i buffelns hjärta och omedelbart dödade denna går icke att beskriva. Leriga och skitiga från topp till tå halade vi fram våra knivar och skar loss stora köttbitar som vi mödosamt släpade upp till Fem feta granar. Nu skulle vi nog klara oss ett tag, men fortfarande fanns risk att ovälkomna blekansikten skulle intaga markerna. Vi beslöt oss för att gå hem med köttet och kalla till möte från vår wigwam.

Tyvärr var det svårt att få ihop krigare som kunde kunde sluta upp kring oss i kampen om Stora fjösskogen. Geronimo var på Gotland, Soliga Stigen var i Norge och Lilla Syster Som Kan Vara Bra Att Ha var också där. Gapiga Trasten var på koloni och Sega Katten hade Röda hund.... Där stod vi och hade inga krigare bakom oss när det gällde. Vi insåg att vi fick lägga ner det hela för att återgå till uppdraget sommaren efteråt.
- Vi skriver ner en lista på vad alla ska göra, så vi inte glömmer det, sa jag bestämt och cowboybrorsan höll som alltid med. Vi skred genast till verket och plitade ner allt som skulle ske i en bok.

Ja, sen tror jag att vi skrubbade av oss leran, jag fick med viss möda loss tejpen ur håret och indiansjälen lade sig till ro djupt i mitt inre. Trots allt hade det varit en bra dag. I Stora förrådsbyggnaden låg buffelköttet på tork och under våra sängar låg våra vapen. När mörkret sänkte sig över byn somnade vi i trygg förvissning om att nästa sommar skulle ett av de mest minnesrika slagen gå av stapeln, ett slag som skulle få händelserna vid Little Big Horn att förblekna. De gällde bara att reta upp tillräckligt många fiender och samla ihop rödskinnen och informera alla om att tredje världskriget skulle gå av stapeln.

Egentligen borde berättelsen sluta här och du skulle få drömma om det stora slaget och undra varför du aldrig läst om krigaren Nockaydel i historieböckerna. Men jag kan inte låta bli att berätta hur det blev alltihop.

Det var så här att sommaren efteråt vaknade jag upp en morgon och insåg att jag snart var fjortis. Hur ogärna jag än ville det så hade min indiansjäl lagt benen på ryggen och sprungit fort som bara den när fjortissjälen knackade på dörren. Tur det, antar jag. Kollisionen hade inte varit så hipp. Det var med en suck av vemod jag insåg att det inte skulle bli något slag i Stora fjösskogen. Och på den vägen är det.

Däremot borde historieböckerna berätta mer om hur den vite mannen körde bort indianstammen från Stora fjösskogen och nästan jämnade den med marken. Fem feta granar är sågade vid fotknölarna, Ravinen är fylld med grus och Tallapoosabäcken har förvandlats till sumpränna. Mitt i allt detta har blekansikten byggt ett fort som tronar uppe på kullen. Undrar om dom vet att det är gammal helig mark där ett antal rituella danser genomförts och där indianer krigsmålat sig med blåbär och koskit? Tatankas ande kommer att för evigt spöka där, var så säker!