Kravmärkt kaffe?

I min gröna ungdom lärde jag mig ganska snart att det var lika livsviktigt att välja butik för sina dagligvaror som det var att rösta. Velande var det inte tal om, hade man valt hade man. Visserligen kunde man hoppa av sin tro och ideologiska inställning, men då fick det lov att finnas ett fullgott skäl till detta. Det kunde vara att Georg på Konsum hade slutat och flyttat till Burträsk eller att priserna smyghöjts över en natt på ICA, då fick det vara nog och detta kunde i värsta fall leda till ett butiksbyte.

Butiksbyten var aldrig lätta. Det innebar att man fick vänja sig vid nya kassörskor och smöret kunde vara en femtioöring dyrare. Men det var smällar man fick ta. Stoltheten var viktigare än den gamla invanda kassörskan som alltid visste i förväg vad man skulle ha och hur mycket och varför.
- Och så var det lite köttfärs på det ja och som vanligt blir det köttbullar till helgen när lilla fästmön kommer hem, förstår jag?
Det var liksom hemtrevligt med personal som så behändigt kände sin kunder utan och innan.

Nu hände det sig att familjen fick sig en smäll en dag då det i butiken blev tal om kooperativa förbundet och man kom ihop sig på något vis. Fråga mig inte om vad, men jag minns att det blev krigsråd natten lång, vilket slutade med ett enhälligt beslut vid söndagskesfilen att Konsum icke längre var värdigt våra inköp. Frågan var bara hur vi skulle klara av vardagen utan Cirkelkaffe, vilket såldes enbart i Konsumbutikerna. Och utan kaffe stannade världen. Det fick man tidigt lära sig.

Jag och min lillebror berördes inte mycket av detta, annat än att vi möjligen undrade om det fanns Bugg och hallonisglass på ICA också. Vi fann oss i att förflyttas, tyckte till och med att det var lite spännande. Att alla vuxna i familjen fick börja om med andra kassörskekontakter och vänja charkuteristen vid hur många korvskivor det skulle vara och hur de skulle se ut, det brydde vi oss inte om. Vi förstod också att det viktigt att det skulle märkas att vi INTE längre besökte gamla Konsum. Det var bara det där med kaffet.

Men så en dag fick någon åldring en genialisk idé. Man kunde skicka mig! Jag var rätt så obetydlig i detta sammanhang, så jag skulle kunna smita in på Konsum och handla ett halvkilo Cirkelkaffe, kok, mellanrost, utan att väcka större uppmärksamhet. Jag var lite olustig till mods första gången, det minns jag. Dels för att vi hade ju flytt fältet och skulle hålla oss borta från fienden, dels för att jag skulle råka ta fel kaffe och sen tvingas gå tillbaka och fråga någon om hjälp, vilket skulle väcka en del intresse, möjligen. Men si, det gick mycket bra, jag fick min burk, kvittot i handen och inte ens en blick från kassörskan. I bilen väntade familjen iförda solglasögon och dagstidningar för ansiktena. Med en rivstart lämnade vi byn.

Detta fortsatte under ett antal år och vad jag minns på slutet så blev vi ganska blasé. Jag gick på Konsum medan familjen handlade på ICA och så möttes vi på neutral plats vid bilen. Jag med kaffet och alla andra med med resten av förnödenheterna. Så helt plötsligt kom jag på (det var väl tonårstrotset i sin linda) att jag inte tänkte gå på Konsum och köpa kaffe när det var så många som drack kaffet som ICA sålde. Jag ville helt enkelt inte.

Reaktionerna uteblev inte. Att skicka lillebror kom aldrig på tal, av okänd anledning, utan man hade i stället nytt krigsråd. Denna gång i bilen. Kaffe skulle vi ju ha. Det slutade med att alla åkte till en annan by ett par mil bort och någon annan gick på Konsum och köpte flera paket Cirkelkaffe, kok, mellanrost, medan jag nonchalant satt och blåste jättebubblor av tre Päronbugg och kände att jag hade makt.

Nu var det ju så att alla insåg att en förändring var nära förestående. Enhenna hade blivit trotsig och familjen måste hitta en värdig ersättare för Cirkelkaffet. Detta var början till en ny era. Och hur det slutade eller började, det vet inte jag. Men en sak är säker: jag, som är en synnerligen neutral, eller kanske köpotrogen kund, som handlar'n skulle ha sagt, jag letar alltid Cirkelkaffe då jag råkar hamna i en Konsumaffär. Det hör liksom till...

Enhenna.