Enhenna - va ske hu gära?

Min tonårsperiod började med en miserabel julafton då jag grät över att jag inte gladdes till hundra procent åt den hett efterlängtade Barbiedockan jag fick samt att jag upptäckte att jag inte hade den där barnjulkänslan kvar. Kanske hade jag avslöjat tomten, eller ännu värre, tomten hade bara bultat på fönstret men inte kommit ända in. Nåt var det i alla fall.

Efter det var liksom inget sig likt. Mitt hörn i rummet jag delade med min bror blev plötsligt mitt högkvarter. Där smiddes planer för framtiden, som exempelvis vilka idoler jag skulle gifta mig med, hur många barn jag skulle ha och hur jag skulle bära mig åt för att bli modetecknerska som det hette på den tiden. Allt utan att flytta hemifrån.

Efter skolan kunde jag slänga mig på sängen och ligga och fundera över livet. Helst efter att jag blivit tilltalad av någon vuxen bekant eller släkting på besök på det där viset som gjorde att man inte riktigt fanns men ändå skulle svara. Ni vet, någon tittar på en och talar till en i tredje person. Frågan är då enligt mig riktad till nån annan, varför jag sällan sa nåt utan väntade på att någon annan skulle svara i mitt ställe.

Komplicerat, men sant. Det var under många år ett irritationsmoment i tillvaron som jag inte riktigt kunde rå på. Min uppfostran förbjöd mig att snoppa av vuxna på besök, å andra sidan borde jag hävda min existens ändå. Sånt låg jag och funderade på efter att besöket exempelvis tittat på mig och frågat:

- Enhenna...va ske hu gära då? ("Och den här - vad ska hon göra då?" för er som händelsevis inte förstår jämtländskt tungomål.)

Då brukade någon vuxen i min familj svara innan jag hann öppna munnen och svamla nåt om att jag hade ju hundratjugo år kvar i skolan men att jag var duktig på att sopa och laga mat. Inom mig kokade jag av ilska och ville skrika att jag skulle bli modetecknerska för fagerlund, ser ni inte det? Eller författare, kanske, fattar ni!? Om inte annat kanske jag gifter mig med en motorcykelknutte och rymmer innan ni vet ordet av. Vad säger ni då, va? Skulle tro att ni skulle stå där med långa hakor när jag försvann i ett moln av damm och grus och så skulle ni säga:

- Dan for a. Vejt va det blir ta endänna. ("Där for hon. Undrar vad det blir av henne?" för er som behöver en tolkning.)

Ja, det var som sagt skönt att ligga där på sängen och njuta av drömmar och fantasier och smida planer. Väggarna pryddes med idoler som jag snart skulle erövra och bokhyllan jag fått var full av inspiration. Det röda bordet stod inom räckhåll så allt kunde skrivas och ritas ner i hemliga böcker. Där fick jag utlopp för vem jag var - enhenna, som ingen visste nåt om, utom möjligen min bror.

Tillvaron var rätt skön, det insåg jag ändå. Särskilt som jag hade hundratjugo år kvar i plugget och alla nära och kära skulle leva för evigt och somrarna skulle vara ändlösa trots att jag var tonåring.

/Enhenna

Enhenna bakar

Förr i tiden hade man många varierande glädjeämnen som barn. I alla fall jag. Ett av dessa var att baka med modellera.
Modde-lera hette det.

När jag och brorsan var trötta på bilparken och dockparken gick vi ner till köket och tittade på modern som säkerligen stod vid spisen eller strykbordet och sa att vi ville baka med modde-lera. Ordet baka stod för leka, skulle jag tro.

Mamman torkade händerna på förklät, om hon nu diskade eller stekte sill, och tog sedan fram en stor vaxduk och slängde över vaxduken. Vaxduk ett var för att det skulle vara fint, vaxduk två var kladdig av tidigare bakstunder. Sen kom modde-leralådan fram ur köksskåpet. Alla klumpar var oftast grålila. Ibland uppblandade med tändstickor, brödsmulor och ett och annat hårstrå. Huruvida hårstrån och brödsmulor kom dit begrep vi aldrig, men tändstickorna behövdes för all sorts armering. Men, shit the same, modde-leran var ändå användbar i evighet.

Av den stora grå massan formade vi gubbar och kälkar och bilar och fruktfat och skålar och svampar. Och inget bak utan ormar. Det var känslan att rulla modde-leran i händerna och känna den underbara lukten av plast och vaxduk ihop.

Ibland hade man lyckats spara enstaka klara färger och då blev arbetet ett helt annat. Det bestod mest i att blanda alla färger och sno ihop dessa till en orm för att se hur vackert melerat ormskinnet var i allsköns färger. Eller baka en jätteboll av så många färger som möjligt och skära tjocka skivor och förundras även där över hur regnbågen hamnat i modde-leran. Sen var det liksom grått igen...

Ibland tröt fantasin, men jag kunde råda bot på det för min egen del. Huruvida brodern hittade inspiration, vet jag inte. Möjligen från talgburen utanför östfönstret. Själv satt jag åt det håll där man kunde se Renfjället och en gammal torrgran. Torrgranen stod bakom vedbon, så man såg liksom bara övre halvan, men det räckte. För varje gång jag saknade idéer om vad som skulle skapas med modde-leraklumparna så tittade jag bort mot torrgranens topp, och vips kom idéerna flygande! Det var magiskt!

Några gånger provade vi att blanda modde-lera och vatten. Troligen hade vi skapat båtar, det minns jag inte så noga, men kombinationen var irriterande på något vis. Modde-leran flöt inte, gubbarna drunknade och så hade vi plötsligt en konstig blandning av modde-lera, vatten, tändstickor, hårstrån och brödsmulor. Det var oftast då vi torkade händerna på byxbenen, tittade på modern som sysslade med husliga sysslor och sa att nu ville vi inte baka mer. Och så fick vi den stora äran att försöka torka vattnet av modde-leran med hushållspapper och det var ju som det var, så nästa gång vi skulle baka hade vi även hushållspappersludd att räkna med i den delikata lerblandningen. Men det gjorde inget. Skaparlusten brydde sig aldrig om ingredienserna. Bara man såg torrgranen, så.

I en bortglömd skissbok hittade jag ett utkast till en kommande tuschteckning, den kan i sin enkelhet ge en bild av hur livet tedde sig för ett par modde-lerafans.

//Enhenna

Enhenna och postlådan

Det var lätt att hitta äventyr på den tiden sommarlovet var oöverskådligt långt och solen alltid sken. Ett säkert nöje, som dessutom förenades med en rejäl dos spänning, var att hämta posten.

Postlådan var placerad vid den allmänna vägen och när posten skulle hämtas fick man på köpet en smärre promenad upp för backen från hemmet. Det var en bra plats, postlådeplatsen, för på samma ställe fanns en anslagstavla med bynyheter och så kunde man kliva på bussen där. Man syntes inte hemifrån, då hemmet låg nedom backen, så om mamma sagt att man måste ha mössa på för det var kallt, kunde man i lugn och ro ta av sig mössan innan skolbussen kom så att ingen tyckte man var en tönt.

Framför anslagstavlan fanns en bänk, och på den bänken hade jag mitt första ihärdiga pusskalas med ung man från Tyresö, i trygg förvissning om att vi var osynliga hemifrån, ifall morsan skulle hänga i nåt fönster. Man kunde också diskret hänga upp någon lapp på anslagstavlan om att faran var nära, bara för att se om något hände. Vilken fara, det visste vi inte, det var bara spännande. Postlådeplatsen var en mötesplats där man kunde vara säker på att något hände, det vill säga ägarna till de sex-sju lådorna samt bussåkarna samlades ju där.

I en stuga nära vårt hus bodde en arg tant. Arga tanter kunde vara upphov till en hel del äventyr då man var liten. Dock fanns det dagar då vi lekte på arga tantens gård och fick saft och bullar och mamman påminde oss dagligen om att vara goda medmänniskor och uppträda hyfsat. Men hur det än var - spänningen steg då arga tanten under en period vaktade sin postlåda som en hök och det blev ett spel vem som hann dit först. Arga tanten trodde att andra snodde hennes post. Vi var både rädda och fascinerade.

En gång hade jag med mig min sommarkompis då jag skulle hämta posten. Sommarkompisen bodde i Stockholm och var van att någon tryckte in deras post genom ett hål på dörren. Jag tyckte synd om henne för det. Hur skulle hon kunna träffa några arga tanter? I alla fall instruerade jag henne att man måste vara minst en halvtimme i förväg uppe vid vägen för att få sin post innan arga tanten hann dit. För kom hon samtidigt kunde man bli biten och dessutom kunde hon uttala en hel del besvärjelser som vi anade kunde leda till fördärv. Men hann man bara slita åt sig posten och snabbt gå, slapp man konfrontationer. Det var nämligen så att brevbäraren var den som fick mest skäll och brevbäraren var bra på att skälla tillbaka och sen var det liksom världskrig på plats. Det var lite kusligt.

Min vän blev förfärad men jag lugnade henne med att man tog posten stadigt under armen och gick med raska steg hemåt med blicken ner i marken, så brukade det ordna sig. Personligen hade jag aldrig blivit biten eller anklagad, försäkrade jag. Och så stod vi där på grusvägen i humlesurr och kolukt och spanade bort mot svängen. Vad vi sa minns jag inte, men min vän bet på naglarna och stirrade dels bortåt vägkröken, dels bortåt backen för att se om vi skulle få sällskap av en folkilsken tant. Det var spänning, det!

Vi klarade oss bra, minns jag, för vi fick vår post i handen samtidigt som vi såg arga tanten dyka upp på backkrönet. Min kompis blev rädd och då tog vi en omväg hem. Vi gick över ängen, genom skogen, längs bäcken, över en gammal taggtråd, korsade järnvägen, klättrade över berget, gick in i kohagen och över järnvägen igen och som om inget hänt kom vi in på gården från motsatt håll, på betryggande avstånd från arga tantens hus, och mötte en förvånad moder som pekade på våra bäckleriga fötter och frågade om vi hämtat posten i sjön.

Troligen log vi bara våra sommarlovsleenden och lämnade posten på bordet för att övergå till nästa äventyr. Och det viktigaste av allt: min kompis insåg själv att det var synd om henne som bara fick sin post genom ett hål i dörren. Stockholm måste vara hur trist som helst.

//Enhenna

Ma fer och fika!

På den tiden när det lilla var stort åkte vi runt och fikade en del i min familj. Det var ett nöje som återkommer ofta i mina dagböcker från tidigt sjuttiotal. Egentligen handlade det kanske mer om en biltur. Och åkte man en biltur på allt mellan en halv till tio mil så krävdes nån form av lyxigt intag - kakor och läsk.

Ja, inte så nyttigt, men inte heller varje dag. Och en sak är då säker, nyttigt eller ej, glädjen över att sticka iväg rätt oplanerat hela familjen, det gillade jag verkligen!

Det finns naturligtvis ett antal foton som också hjälper till att minnas hur det var. Jag ser mig själv noggrant betraktande ett glas illgrön läsk, illrosa kulglass och kakor fånigt dekorerade med kanderade apelsinskal. Allt i lysande färger. Jag valde kakor och läsk utifrån färg. Alltså förekom aldrig pepparkakor och coca cola på min sida av bordet.

Det var långa turer och korta turer, som sagt. Fikade man i Meråker eller Grenserasten i Norge, då hade det även handlats smör, socker och ost och som tröst åt mig en liten ljusblå ask chokladöverdragna kolakulor. Jag behövde tröstas, för även om jag gillade bilturerna var jag ofta åksjuk, särskilt på slingriga grusvägar. Till råga på allt såg jag inte fram emot fikat i Norge, för allt luktade gammal ost och får, allt var färglöst (lefser i off-white och ljusbruna våfflor med mörkbrun ost...) och till råga på allt smakade champagnebrus sockrad sill. Vem gillade det? Men den ljusblå asken med kolakulor räckte länge. Och så fick man sitta fram när man hotade med att spy så morbrors fästmö fick flytta sig till baksätet.

Lika åksjuk blev jag då vi drog till Vålådalen eller Vallbo. Men där var det lite mer färg på fikat, men bara lite. Färdiga brödportioner var alltid tråkiga och det var liksom Vallbostuket, det. Vem vill ha en färdig brödportion bestämd av nån annan? Garanterat färgfattigt. Sockerkaka och liten bulle, en dröm och en kolakaka. Där hör ni! Skittrist! Trösten då var getterna man fick klappa och eventuellt inköp av nyckelring med renskinn på.

Nej, annat var det på Simonssons fik i Slagsån. Där var det färgglatt! Jukebox fanns också så man kunde förgylla fikat med HepStars och Jerry Williams. Mormor gillade Jokkmokks-Jocke men som tur var fick vi bestämma. Det fanns blodapelsinläsk och pistagekakor, hade man tur fick man välja en bakelse med klarröda hallon eller illgrön marsipan. Andra fik man kunde räkna med var Metropol i Järpen och Engmans i Åre, Ristafallet i Hålland och Utsikten i Undersåker, fik som var helt ok. Pålitliga när det gällde konstfärdiga kakor och stort utbud av läsk. Något av dessa fik hade en lila läsk eller saft som smakade...lila? Senare har jag förstått att det var violsmak. Sånt finns knappt idag. Klent.

Ja, bilturer med fikapaus - det var grejer det! Långa som korta. Enda gången jag absolut inte uppskattade kondisbesöket var när min morbror beslöt att vi skulle testa Hörnan, nyöppnat fik i närheten av min skola. Dels var man inne på "min" mark och klampade (pinsamt med familj på skolans fik) och dessutom fanns det risk att drömprinsarna (plural - det fanns ju aldrig bara en) var där och hängde och då skulle jag smyga omkring lika färgglad som blodapelsinläsk i fejset och inte våga äta nån illorange bakelse för nån drömprins kunde tycka jag var tjock. Urk, kombinationen skola - fikafamiljen var omöjlig.

Cafékulturen är viktig. Att gå på ett riktigt fik och softa är stort. Det gillar jag än. Färgglada kakor är jag mindre förtjust i, läsk dricker jag knappast alls men när det finns åtta sorters kaffe att välja på behövs inget annat. Jag kom att tänka på allt detta då jag besökte Wedemarks för någon dag sen. Min barndoms stadsresor började alltid med fika på Wedemarks. Dom hade kakor, dom! Guldfärgade, silverfärgade och rosa maränger! Efter den starten var man redo för shopping! Hade man tur blev det avslut på Edenbos för ännu en kopp kaffe åt chauffören och ytterligare ett glas Krusbärsdricka åt mig.

Ja, det var tider, det! Jag är synnerligen lycklig över minnen som dessa. Som tur är finns det "riktiga" fik nu också, det gäller bara att finna dom. Kom bara inte med dammsugare i plastförpackning så kan jag tänkas unna mig en kaka också. Och ställ inte till det som på Wedemarks, där sitter man numera också med en sallad och ett glas vin. På något sätt förtog det caféstuket i mina ögon. Men Ristafallet är kvar - och där tror jag nog man kan få en färgglad kaka än!

// Enhenna - va ske hu ha?

Kalas

Födelsedagar innebar alltid någon form av kalas i barndomshemmet. Jag kan med säkerhet säga att den som fyllde år blev ordentligt firad med morgonfika på säng. Det var läsk, blommor och hårda paket. Sen förflöt dagen i födelsedagsrus. En obeskrivlig känsla som för min del har med sommar att göra, då både jag och brorsan fyller på solsidan, så att säga. Man var kung eller drottning och blev påmind av familjen hela tiden om att det var en särskild dag. Jag är också ganska säker på att man tog på lite finare kläder den dagen. Däremot kan jag inte med säkerhet säga när barnkalasen började och man fick bjuda hem nästan hela byns ungar. Men helt klart var det en uppsving i kalastrenden.

Hade man tur fanns det ungar som tillfälligt bodde i byn och då utökades festen, vilket jag gillade mycket. Inte så mycket för att det kom en present till, utan för att jag då som nu gillade tillställningar med många gäster. Mamma var noga med att alla skulle vara med och där hade jag det förspänt när det gällde tiden på året. Semestrar och sommarvistelser var oftast slut och så gott som alla var hemma. Tjejerna kom på mitt kalas och killarna på brorsans. I byn var tjejerna överrepresenterade.

Särskilt minns jag elvaårskalaset, eftersom jag hade flest gäster den gången. Det dukades i köket och bordsskivan förlängdes på båda sidorna. Gräddtårtan och kakorna stod framme och vi skulle leka "gömma nyckeln" efter fikat. Solen sken, som den alltid gjorde på den tiden och jag skulle börja femman och det var bara toppen för jag skulle vara så inne! Det som bidrar till mitt starka minne är inte bara att jag hade många gäster, utan också att jag fick nåt så praktfullt som en byxdress i present. 60-talsrosa byxor, jackan var randig i rosa, orange och ljuslila. Allt var rätt. Jag skulle vara fränast på skolan! Byxdress - det var nåt, det!

Men jag fick också ett mjukdjur, en liten hund i en obestämbar lilabrun färg som påminde om hemgjord mjölkchoklad med för lite kakao. Den lilla fluffbollen talade direkt till mitt elvaårshjärta och jag förstod att det skulle vara fara för dess liv att låta kalasgänget ens andas på den. Den döptes genast till Tusse och låstes in i ett köksskåp längst upp under taket bakom mormors Tupperwareburkar. Där skulle den stanna tills kalaset var över. Övriga presenter fanns framme för beundran. Säkert var det ritblock och pennor, bland annat. Men Tusse skulle ingen peta på.

Nåväl, kalaset började och det var säkert toppen, där sviker minnet. Men en sak minns jag mycket bra: det var när en av mina gäster på något outgrundligt sätt fått reda på att jag nyligen blivit hundägare och frågade om det gick an att få se det lilla livet. Jag hör fortfarande frågan och känner ännu hur upprörd jag blev. Nu skulle det säkerligen gå åt skogen, det visste man ju hur det var när en liten uppstoppad filur blev klappad, matad, opererad, galopperad och hårdhänt tränad i avancerad agility. Så här efteråt kan man ju undra vad jag egentligen hade för uppfattning om mina vänner. Jag hittar ingen direkt ledtråd till det, utom möjligen att det kommer tillbaka till mig själv och min mjukdjursfarm som uppdaterades av och till vartefter de små fluffarna pensionerades eller rent av avled. Men det är en historia jag senare kommer till.

Ja, jag hade inget annat att göra än att ta fram min hund under min moders stränga blick. Min fostran förbjöd mig av vägra någon åtminstone SE på mina saker. Det var ett gäng förväntansfulla damer som storögda såg på då jag sköt fram en stol till skåpet, klättrade upp, lastade ner Tupperwareburkarna och lyfte fram den lille ur mörkret. Vilken show det måste ha varit! Andlöst stod de där med ansiktena vända uppåt mot mig och min dyrgrip. Själv tyckte jag mig se rovdjuren där nere, redo att kasta sig över en oskyldig valp.

Hur gick det? Tja, den som frågat efter Tusse klappade den oändligt försiktigt på huvudet och sa "vicken fiiin" och så var det med det. En annan begrep inte varför jag hade gömt den i ett skåp, det var ju inget särskilt med den där. Och så var det över. Tusse fick lämna min trygga famn, ställdes på köksbänken bredvid ritblock och hästböcker och sen gick vi ut och lekte. Och det var en bra dag, som alla andra födelsedagar.

Tusse, han överlevde de flesta av mina djur. Opererad i ett ben, om jag inte missminner mig, men still going strong i plastpåsen som bars upp på vinden nån gång under mina tonår.

// Enhenna