En av mina favoritbilder bjuder jag på. Trodde jag (och du?) aldrig. Men ändå. Den är för bra för att bara sparas i cyberspace eller i gammalt fotoalbum som dammar igen. Den säger ALLT om livet just då.
Min kompis S har tjuvknäppt fotot med MIN kamera som hon satt på pass med i mitt rum. På den tiden visste man inte hur bilden blev förrän den damp ner i brevlådan fyra veckor senare ifall månadspengen räckt till framkallning. Detta foto har då inte varit på första plats kan jag säga. Räddat från papperskorgen ett antal gånger har det fått stanna kvar i samlingen, avdelningen "omöjliga bilder". Men nu, när fyrtio år passerat, har alla hämningar släppt. Det är som sagt ett underbart foto. Naturligtvis skulle vi på dans. Hur roligt det sen blev efter fototillfället, det är jag osäker på. Det kan ha varit kvällen då allt gick åt skogen. Det kan lika gärna ha varit kvällen då man var den enda utvalda. Däremot råder ingen som helst tvekan om att jag och S var snyggast på dansen, som vanligt. Särskilt inte med tanke på hur många timmar vi hade lagt ner på klädval, smink och hår. För er unga som inte känner igen vokabulären säger jag att det handlar om outfit och styling. Planerad sen söndagen innan.
En danskväll, med allt vad det innebar av flirt och spänning om HAN eller till och med DOM skulle vara där, var inget man slarvade bort. Redan mitt på dagen började planerna för hur man skulle se ut. Från grunden. Det kunde vara långpromenad runt byn om det var mulet, tre timmar mot husväggen om det var soligt. Man kunde förstärka solbrännan med en plåtbricka klädd med folio framför sig. Så att det skulle ta dubbelt, liksom.
Efter det var det rosenbadet. En timme med ansiktsmask, hårinpackning, naggellackande (i badet, ja) och sen ytterligare ett par timmar med papiljotter och smink enligt senaste tipsen ur Hennes, tidningen som stod för svaren på alla viktiga livsfrågor. Vid sminktiden brukade S och ibland nån fler dyka upp, för samåkning och peppning. Mamma skjutsade oss gärna överallt. Sju mil, vad var det? Vi var femton år och världsbäst på dans, vilket mamma gillade skarpt. Vi var först in på dansgolvet och sist ut och ännu senare om vi fick åka hem med musikerna som kunde bo i närheten.
Just den här kvällen då fotot togs, var det vinter. Jag har varit på toa för att fixa underlaget för makeupen och hatar papiljotterna som river håret i nacken. Favvotröjan med glittertråd på framstycket är på och de blå gabardinbyxorna som satt som dom skulle. Jag ser att jag har grejat med brunkräm. Ja, det hette så på den tiden, brunkräääm. Efter att ha befriat skallen från papiljotterna och målat ögonen (enligt sminkspalten i Hennes) så var jag och min polare redo för drabbning. Kameran följde inte med på dans. Dumt. Borde den ju ha gjort. Då skulle man ha haft mycket intressant att titta på....
Ja, ja. Jag minns att jag fräste åt S att inte slösa på mina foton. Jag minns också att hon skrattade. Sen är allt höljt i ett dunkel, det som hände på kvällen. Däremot ser jag att jag fått eget rum. Anslagstavlan har jag gjort själv, fullproppad med brev och foton av brevkompisar i Japan. En och annan affisch finns också med peaceuppmaningar på. Och jag vet att det finns köpeaffischer med kärlekspar och vattenfall, collage fixade av mig och B på skolan och rester av min barndom som teddybjörnen och sköldpaddsdockan. Sköldpaddsdockan var unik. Den var vad jag fick välja när affären i Björnänge stängde och mamma tog med oss på utförsäljningen på 60-talet. Den skymtar i nedre delen av bilden i fåtöljen.
För att det inte skulle bli allt för skämmigt med en docka på rummet efter att alla leksaker städats bort genom åren, klippte vi (jag och eventuellt min bror) sönder en liten bit fuskpäls, limmade fast tussar av densamma med superlim på dockans huvud tills den såg ut som en sjuttiotalshippie och satte på den militärkläder som jag fått överta av min brors aktionhjälte i plast. Pang - så var den mesiga lilla sköldpaddsdockan förvandlad till nåt tufft som gick an att ha i tonårsrummet ett par år till. Var den är nu, vet jag inte. Hoppas den lever....jag ska kolla upp det.
Jaa, så gick livet vidare. Vi sminkade, papiljottade och hottade upp oss varje helg och var kungar på dansgolvet. Och som sagt, det är synd att inte kameran följde med oftare och att inte fler bilder blev tjyvknäppta oftare. Det hade varit kul, det!
/Enhenna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar