Utsikt från ett fönster

Här ser du ett snölandskap. Ett ganska vanligt motiv, taget från ett fönster. Man ser att det är en backe. Och att det är tidig förmiddag. Troligen en januarimorgon. Helg eller kanske resterna av ett jullov. Kvalitén skvallrar om en billig kamera, Instamatic. Den här gången kryssade fotografen i fel på beställningstalongen och råkade få diabilder i stället för papperskopior. Som tur var fanns en liten kikare tillgänglig, där man kunde stoppa in bilden, hålla den mot ljuset och kika med ett öga. Någon diabildsprojektor kunde man nog inte räkna med att få låna sisådär lite till vardags när man fick lust att ta en titt.

Vad är det med bilden då? Ja, för dig kanske inte mer än ett snölandskap. Men för mig är det bilden av en värld. Här hände massor!

Först och främst togs bilden bara för att fotografen redan i unga år var estet och hade sinne för det vackra. På den tiden njöt man av lite och hade vett att ta till vara stunder av hänförelse över vacker natur utanför stugknuten. Till saken hör också att det under många år var det första man såg när man vaknade en vintermorgon och satte sig upp och gluttade på gardinen. Träden, gården, sol och måne, vägen, världen.

Om man satt en stund där i godan ro kunde man få se det mest intressanta saker ute i världen. För vägen slutade i en järnvägsstation. Eller började. Inte vet jag. Det berodde nog på om man kom eller for. Järnvägsstation. Nåja, det var i alla fall en väntkur med en stoppskylt som skulle vändas vid behov. Ljusgul sida mot tåget betydde att man ville åka med. Korsade man järnvägen kom man till sjön eller till sportstugor, beroende på ärende. Och så bodde en gammal banvakt åt samma håll. Som sagt, stora delar av världen. Hade man tur kunde en dag inomhus med utkik över världen se ut som så:

Tidigt på morgonen kom plogen (alternativt väghyveln om det var sommar). Alla vuxna sprang till fönstret för att se om plogen lyftes inför infarten eller om det blev snöplogkant att skotta bort. Vid skottning svor man över plogbilen, vid icke-skottning skröt man över förarn.

Sen kom första tågresenären och det var grannen Nisse som kånkade på en trunk och linkade nerför backen. Vi knackade på fönstret och gömde oss under täcket. En kvart senare återtog vi utkiksposten. (Vid det här laget hade vi fått fika på säng och tuggade på limpmacka med ost och drack choklad medan vi tittade ut.) Se där! Banvakten tog sig knappt upp för backen med sin sega EPA. Precis utanför grannens kom Imborr ut och vinkade. Vi beslöt oss för att dom hade nåt ihop. På vilket sätt vågade vi inte tänka på. Imborr knatade uppåt och vi insåg att posten var på gång. Då kom postbilen nerför backen och körde förbi Imborr som tvärvände för att se vad som hände. Postbilen svängde in på vår gård och tutade högt fem gånger utanför vårt grindhål tills mamma fått på sig skorna. Imborr stod kvar och blev nästan överkörd av Norén med Volvon som tittat till sin sportstuga och nu tagit sats för att ta sig uppför backen. Han kunde inte sakta ner nu när han liksom fått fäste. Vi slickade smör av fingrarna och tittade storögt på Imborr som hötte med näven.

Då kom tåget och Nisse med trunken åkte iväg. Samtidigt klev tant Olga av och klampade uppåt. Precis utanför vårt fönster (vi hade tur!) kom Banvakten tillbaka med sin EPA och stannade till. Olga pratade med Banvakten och gestikulerade. Imborr vände tvärt igen och gick uppför backen. Postbilen ville ut från vår gård och tutade för att få bort tant Olga och Banvakten. Posten skulle alltid fram! Nå, EPAn åkte neråt och postbilen uppåt. Imborr vet vi inte hur det gick med. Vi avslutade chokladen och klädde på oss. Återgick till fönstret.

Rälsbussen stannade och tant Alma och farbror Pe klev av. Dom hade ett par resväskor var. Dom gick sakta uppåt och när dom passerade huset knackade vi på fönstret och gömde oss bakom gardinen. Farbror Pe lunkade vidare men tant Alma stannade och glodde på oss (eller rättare sagt på gardinen). Men efter ett tag gick hon. Mest för att farbror Pe röt något. Alltså var han en arg gubbe. När paret Alma och Pe försvunnit uppe vid backkrönet blev det en kvarts uppehåll innan GuggeJäns körde ner på vändplanen och plockade ut fiskedonen ur bilen. Fiskeläget mättes efter Gugge. Stannade man nu inne var det viktigt att ha koll på hur länge den blå SAABen stod på planen, får då fick man veta hur pass fisken bet.

Medan vi väntade spanade vi uppåt backen och konstaterade att Imborr kom hem med posten i ena handen och mjölkkrukan i den andra. När hon gick in sprang katten ut. Vi var rädda för den vita katten eftersom den klöst mitt öra illa en gång när jag ville hålla i den. Därför hoppades vi så smått att den skulle hamna under Noréns Volvo när han nu kom tillbaka. (Här undrade de vuxna var han varit egentligen och varför han körde fram och tillbaka så där.) Elvakaffet kom på bordet och vi fick bulle och saft. Ute i världen var det stiltje. Då var det dags att göra om vägen till störtloppsbana och vi gick ut för att åka enskiderejs nedför backen. Vi spanade efter katten men såg inget blod. Gugge svischade förbi och vi visste att det var klent med fisket idag och att kusten var klar. Vi satte av nedför backen. Det var en balanskonst som kostade på. För det mesta hade vi tur, ingen blev överkörd och vi lyckades alltid stanna innan järnvägen. Utanför vår infart hade man som mest fart och skulle mormor ha gått ut hade vi kört över henne med katastrofal kraft.

Efter att störtloppet stängt för dagen gick vi tillbaka in och kunde konstatera att det var i grevens tid för när eftermiddagståget stannade klev farbror Åke av och han var full som en kastrull och sjöng läskiga sånger högt. Vi vågade inte knacka på fönstret. Men vi sprang till dörren för att se om den var låst. Norén tog sig över järnvägen igen och vi väntade med spänning på huruvida han skulle kunna ta sig upp för backen och köra om den vinglande Åke. Med ett rytande slirade Norén uppåt och passerade Åke med nån decimeter till godo. Motordånet översteg dock inte sången. Därvid hade dramat passerat sin kulmen trodde vi, men nu var det så att Nisse med trunken kom nedför backen, troligen hade han kommit med bussen tillbaka. Nisse var inte heller nykter, det hörde vi eftersom han också sjöng. Fast det var en annan sång. Vid det här laget var vi inte ensamma vid fönstret...

Middagen skulle bli försenad, för detta var en världshändelse och mormor stängde av plattan. Nisse linkade och Åke vinglade. Nisse lyckades i alla fall ta kurvan in till sitt men blev stående då han möttes av Pelle med doggen. Pelle var möjligen också på sniskan för han var högljudd och såg glad ut fast Åke sjöng så fula sånger. Imborr kom ut med katten (igen) och sällade sig till sällskapet och vi tyckte det var en riktig krutkärring som vågade sig ut bland huliganerna. Nu var det skumt ute i vinterkvällen så man såg inte mycket, hörde mest. Det var en blandning av sång, skrål och hundskall och detta mitt på vägen. Vi sa till varandra att det var tur att plogen hade gått för annars hade det blivit kärvt med utrymmet.

Men just då skrålandet var som värst lystes världen upp av sjutton strålkastare och ett monster uppenbarade sig på krönet. Det var vägskrapan som skulle råda bot på halkan, och störtloppsbanan med för den delen. Stor och gul som en bautaspindel med åtta glödande ögon vrålade den sig nedför backen och gjorde om allt som kom i dess väg till ett wellpappsmönster. Stela stod vi där och tittade ut i världen och såg den förintas i ett lysande gult inferno. Vad vi hörde stannade den inte ens. Den bara vältrade sig nere på vändplanen, tuggade i sig bilspår och sandrester och kanske en och annan katt innan den utan problem dundrade uppåt igen. Utan stopp.

Efter det var det kolmörkt. Mormor satte på spisen, vände på biffarna och vi drog för gardinerna. En spännande dag var till ända och vi tyckte den fått ett raffigt slut. Morgondagen skulle få utvisa vad som fanns kvar på vägen.

Och så gick vi till sängs. Hade man tur hade man inte somnat när godståget passerade, för då fick man vara med om det mystiska blåturkosa skenet som för ett ögonblick lyste upp vårt rum och hela världen och liksom satte punkt för en händelserik dag. Då sov man gott.

/Enhenna