Vad mig anbelangar fick jag plötsligt vingar och blev flygfä. Fågel eller fjäril, eller kanske rent av något så opoetiskt som en harkrank, flyga kunde jag i alla fall. Det var inte så många som visste om det, för då skulle det ha blivit ett himla liv.
Hur som helst hände det sig att jag vaknade en sommarmorgon och visste precis hur det skulle gå till när man flög. För att ingen annan skulle se gick jag ner i källaren och övade. Man skulle hoppa från trappslutet till matkällaren och tillbaka. Första vändan hoppade man på vänster ben och andra vändan på höger. Sen hade man liksom förmågan. Det var bara det att ingen fick se, för som sagt, ett himla liv skulle det ha blivit. Därför hamnade jag i det där hörnet av trädgården där ingen såg en, men där jag hade utsikt. Yr av värme, kryddoft från dill och ringblommor och det faktum att vingarna växte ut, tillbringade jag många sommardagar i fullkomlig salighet. Synd bara att allt försvann samma dag jag fyllde tretton och jag grävde ner plasttrollet under rabarbern....
Enhenna
13 är gränsen.. Jag har intervjuat Ester om detta många gånger. Precis då när hon sörjde förmågan som bara kom tillbaka glimtvis. Gjorde en utställning om detta också för 7-8 år sen.
SvaraRadera