Enhenna och postlådan

Det var lätt att hitta äventyr på den tiden sommarlovet var oöverskådligt långt och solen alltid sken. Ett säkert nöje, som dessutom förenades med en rejäl dos spänning, var att hämta posten.

Postlådan var placerad vid den allmänna vägen och när posten skulle hämtas fick man på köpet en smärre promenad upp för backen från hemmet. Det var en bra plats, postlådeplatsen, för på samma ställe fanns en anslagstavla med bynyheter och så kunde man kliva på bussen där. Man syntes inte hemifrån, då hemmet låg nedom backen, så om mamma sagt att man måste ha mössa på för det var kallt, kunde man i lugn och ro ta av sig mössan innan skolbussen kom så att ingen tyckte man var en tönt.

Framför anslagstavlan fanns en bänk, och på den bänken hade jag mitt första ihärdiga pusskalas med ung man från Tyresö, i trygg förvissning om att vi var osynliga hemifrån, ifall morsan skulle hänga i nåt fönster. Man kunde också diskret hänga upp någon lapp på anslagstavlan om att faran var nära, bara för att se om något hände. Vilken fara, det visste vi inte, det var bara spännande. Postlådeplatsen var en mötesplats där man kunde vara säker på att något hände, det vill säga ägarna till de sex-sju lådorna samt bussåkarna samlades ju där.

I en stuga nära vårt hus bodde en arg tant. Arga tanter kunde vara upphov till en hel del äventyr då man var liten. Dock fanns det dagar då vi lekte på arga tantens gård och fick saft och bullar och mamman påminde oss dagligen om att vara goda medmänniskor och uppträda hyfsat. Men hur det än var - spänningen steg då arga tanten under en period vaktade sin postlåda som en hök och det blev ett spel vem som hann dit först. Arga tanten trodde att andra snodde hennes post. Vi var både rädda och fascinerade.

En gång hade jag med mig min sommarkompis då jag skulle hämta posten. Sommarkompisen bodde i Stockholm och var van att någon tryckte in deras post genom ett hål på dörren. Jag tyckte synd om henne för det. Hur skulle hon kunna träffa några arga tanter? I alla fall instruerade jag henne att man måste vara minst en halvtimme i förväg uppe vid vägen för att få sin post innan arga tanten hann dit. För kom hon samtidigt kunde man bli biten och dessutom kunde hon uttala en hel del besvärjelser som vi anade kunde leda till fördärv. Men hann man bara slita åt sig posten och snabbt gå, slapp man konfrontationer. Det var nämligen så att brevbäraren var den som fick mest skäll och brevbäraren var bra på att skälla tillbaka och sen var det liksom världskrig på plats. Det var lite kusligt.

Min vän blev förfärad men jag lugnade henne med att man tog posten stadigt under armen och gick med raska steg hemåt med blicken ner i marken, så brukade det ordna sig. Personligen hade jag aldrig blivit biten eller anklagad, försäkrade jag. Och så stod vi där på grusvägen i humlesurr och kolukt och spanade bort mot svängen. Vad vi sa minns jag inte, men min vän bet på naglarna och stirrade dels bortåt vägkröken, dels bortåt backen för att se om vi skulle få sällskap av en folkilsken tant. Det var spänning, det!

Vi klarade oss bra, minns jag, för vi fick vår post i handen samtidigt som vi såg arga tanten dyka upp på backkrönet. Min kompis blev rädd och då tog vi en omväg hem. Vi gick över ängen, genom skogen, längs bäcken, över en gammal taggtråd, korsade järnvägen, klättrade över berget, gick in i kohagen och över järnvägen igen och som om inget hänt kom vi in på gården från motsatt håll, på betryggande avstånd från arga tantens hus, och mötte en förvånad moder som pekade på våra bäckleriga fötter och frågade om vi hämtat posten i sjön.

Troligen log vi bara våra sommarlovsleenden och lämnade posten på bordet för att övergå till nästa äventyr. Och det viktigaste av allt: min kompis insåg själv att det var synd om henne som bara fick sin post genom ett hål i dörren. Stockholm måste vara hur trist som helst.

//Enhenna

Ma fer och fika!

På den tiden när det lilla var stort åkte vi runt och fikade en del i min familj. Det var ett nöje som återkommer ofta i mina dagböcker från tidigt sjuttiotal. Egentligen handlade det kanske mer om en biltur. Och åkte man en biltur på allt mellan en halv till tio mil så krävdes nån form av lyxigt intag - kakor och läsk.

Ja, inte så nyttigt, men inte heller varje dag. Och en sak är då säker, nyttigt eller ej, glädjen över att sticka iväg rätt oplanerat hela familjen, det gillade jag verkligen!

Det finns naturligtvis ett antal foton som också hjälper till att minnas hur det var. Jag ser mig själv noggrant betraktande ett glas illgrön läsk, illrosa kulglass och kakor fånigt dekorerade med kanderade apelsinskal. Allt i lysande färger. Jag valde kakor och läsk utifrån färg. Alltså förekom aldrig pepparkakor och coca cola på min sida av bordet.

Det var långa turer och korta turer, som sagt. Fikade man i Meråker eller Grenserasten i Norge, då hade det även handlats smör, socker och ost och som tröst åt mig en liten ljusblå ask chokladöverdragna kolakulor. Jag behövde tröstas, för även om jag gillade bilturerna var jag ofta åksjuk, särskilt på slingriga grusvägar. Till råga på allt såg jag inte fram emot fikat i Norge, för allt luktade gammal ost och får, allt var färglöst (lefser i off-white och ljusbruna våfflor med mörkbrun ost...) och till råga på allt smakade champagnebrus sockrad sill. Vem gillade det? Men den ljusblå asken med kolakulor räckte länge. Och så fick man sitta fram när man hotade med att spy så morbrors fästmö fick flytta sig till baksätet.

Lika åksjuk blev jag då vi drog till Vålådalen eller Vallbo. Men där var det lite mer färg på fikat, men bara lite. Färdiga brödportioner var alltid tråkiga och det var liksom Vallbostuket, det. Vem vill ha en färdig brödportion bestämd av nån annan? Garanterat färgfattigt. Sockerkaka och liten bulle, en dröm och en kolakaka. Där hör ni! Skittrist! Trösten då var getterna man fick klappa och eventuellt inköp av nyckelring med renskinn på.

Nej, annat var det på Simonssons fik i Slagsån. Där var det färgglatt! Jukebox fanns också så man kunde förgylla fikat med HepStars och Jerry Williams. Mormor gillade Jokkmokks-Jocke men som tur var fick vi bestämma. Det fanns blodapelsinläsk och pistagekakor, hade man tur fick man välja en bakelse med klarröda hallon eller illgrön marsipan. Andra fik man kunde räkna med var Metropol i Järpen och Engmans i Åre, Ristafallet i Hålland och Utsikten i Undersåker, fik som var helt ok. Pålitliga när det gällde konstfärdiga kakor och stort utbud av läsk. Något av dessa fik hade en lila läsk eller saft som smakade...lila? Senare har jag förstått att det var violsmak. Sånt finns knappt idag. Klent.

Ja, bilturer med fikapaus - det var grejer det! Långa som korta. Enda gången jag absolut inte uppskattade kondisbesöket var när min morbror beslöt att vi skulle testa Hörnan, nyöppnat fik i närheten av min skola. Dels var man inne på "min" mark och klampade (pinsamt med familj på skolans fik) och dessutom fanns det risk att drömprinsarna (plural - det fanns ju aldrig bara en) var där och hängde och då skulle jag smyga omkring lika färgglad som blodapelsinläsk i fejset och inte våga äta nån illorange bakelse för nån drömprins kunde tycka jag var tjock. Urk, kombinationen skola - fikafamiljen var omöjlig.

Cafékulturen är viktig. Att gå på ett riktigt fik och softa är stort. Det gillar jag än. Färgglada kakor är jag mindre förtjust i, läsk dricker jag knappast alls men när det finns åtta sorters kaffe att välja på behövs inget annat. Jag kom att tänka på allt detta då jag besökte Wedemarks för någon dag sen. Min barndoms stadsresor började alltid med fika på Wedemarks. Dom hade kakor, dom! Guldfärgade, silverfärgade och rosa maränger! Efter den starten var man redo för shopping! Hade man tur blev det avslut på Edenbos för ännu en kopp kaffe åt chauffören och ytterligare ett glas Krusbärsdricka åt mig.

Ja, det var tider, det! Jag är synnerligen lycklig över minnen som dessa. Som tur är finns det "riktiga" fik nu också, det gäller bara att finna dom. Kom bara inte med dammsugare i plastförpackning så kan jag tänkas unna mig en kaka också. Och ställ inte till det som på Wedemarks, där sitter man numera också med en sallad och ett glas vin. På något sätt förtog det caféstuket i mina ögon. Men Ristafallet är kvar - och där tror jag nog man kan få en färgglad kaka än!

// Enhenna - va ske hu ha?

Kalas

Födelsedagar innebar alltid någon form av kalas i barndomshemmet. Jag kan med säkerhet säga att den som fyllde år blev ordentligt firad med morgonfika på säng. Det var läsk, blommor och hårda paket. Sen förflöt dagen i födelsedagsrus. En obeskrivlig känsla som för min del har med sommar att göra, då både jag och brorsan fyller på solsidan, så att säga. Man var kung eller drottning och blev påmind av familjen hela tiden om att det var en särskild dag. Jag är också ganska säker på att man tog på lite finare kläder den dagen. Däremot kan jag inte med säkerhet säga när barnkalasen började och man fick bjuda hem nästan hela byns ungar. Men helt klart var det en uppsving i kalastrenden.

Hade man tur fanns det ungar som tillfälligt bodde i byn och då utökades festen, vilket jag gillade mycket. Inte så mycket för att det kom en present till, utan för att jag då som nu gillade tillställningar med många gäster. Mamma var noga med att alla skulle vara med och där hade jag det förspänt när det gällde tiden på året. Semestrar och sommarvistelser var oftast slut och så gott som alla var hemma. Tjejerna kom på mitt kalas och killarna på brorsans. I byn var tjejerna överrepresenterade.

Särskilt minns jag elvaårskalaset, eftersom jag hade flest gäster den gången. Det dukades i köket och bordsskivan förlängdes på båda sidorna. Gräddtårtan och kakorna stod framme och vi skulle leka "gömma nyckeln" efter fikat. Solen sken, som den alltid gjorde på den tiden och jag skulle börja femman och det var bara toppen för jag skulle vara så inne! Det som bidrar till mitt starka minne är inte bara att jag hade många gäster, utan också att jag fick nåt så praktfullt som en byxdress i present. 60-talsrosa byxor, jackan var randig i rosa, orange och ljuslila. Allt var rätt. Jag skulle vara fränast på skolan! Byxdress - det var nåt, det!

Men jag fick också ett mjukdjur, en liten hund i en obestämbar lilabrun färg som påminde om hemgjord mjölkchoklad med för lite kakao. Den lilla fluffbollen talade direkt till mitt elvaårshjärta och jag förstod att det skulle vara fara för dess liv att låta kalasgänget ens andas på den. Den döptes genast till Tusse och låstes in i ett köksskåp längst upp under taket bakom mormors Tupperwareburkar. Där skulle den stanna tills kalaset var över. Övriga presenter fanns framme för beundran. Säkert var det ritblock och pennor, bland annat. Men Tusse skulle ingen peta på.

Nåväl, kalaset började och det var säkert toppen, där sviker minnet. Men en sak minns jag mycket bra: det var när en av mina gäster på något outgrundligt sätt fått reda på att jag nyligen blivit hundägare och frågade om det gick an att få se det lilla livet. Jag hör fortfarande frågan och känner ännu hur upprörd jag blev. Nu skulle det säkerligen gå åt skogen, det visste man ju hur det var när en liten uppstoppad filur blev klappad, matad, opererad, galopperad och hårdhänt tränad i avancerad agility. Så här efteråt kan man ju undra vad jag egentligen hade för uppfattning om mina vänner. Jag hittar ingen direkt ledtråd till det, utom möjligen att det kommer tillbaka till mig själv och min mjukdjursfarm som uppdaterades av och till vartefter de små fluffarna pensionerades eller rent av avled. Men det är en historia jag senare kommer till.

Ja, jag hade inget annat att göra än att ta fram min hund under min moders stränga blick. Min fostran förbjöd mig av vägra någon åtminstone SE på mina saker. Det var ett gäng förväntansfulla damer som storögda såg på då jag sköt fram en stol till skåpet, klättrade upp, lastade ner Tupperwareburkarna och lyfte fram den lille ur mörkret. Vilken show det måste ha varit! Andlöst stod de där med ansiktena vända uppåt mot mig och min dyrgrip. Själv tyckte jag mig se rovdjuren där nere, redo att kasta sig över en oskyldig valp.

Hur gick det? Tja, den som frågat efter Tusse klappade den oändligt försiktigt på huvudet och sa "vicken fiiin" och så var det med det. En annan begrep inte varför jag hade gömt den i ett skåp, det var ju inget särskilt med den där. Och så var det över. Tusse fick lämna min trygga famn, ställdes på köksbänken bredvid ritblock och hästböcker och sen gick vi ut och lekte. Och det var en bra dag, som alla andra födelsedagar.

Tusse, han överlevde de flesta av mina djur. Opererad i ett ben, om jag inte missminner mig, men still going strong i plastpåsen som bars upp på vinden nån gång under mina tonår.

// Enhenna

Enhenna och rödbetsperioden

Jag kan inte låta bli att berätta lite om rödbetsperioden i mitt liv.Det var visserligen en kort period men inte desto mindre minnesvärd.

Det var så att jag hade fått för mig att just rödbetor och vanligt hederligt spisbröd var en utmärkt kombination. Redan som nioåring var jag förtjust i starka smaker och käkade glatt både sill och rödbetor och mormors sursöta amerikasås till kokt falukorv. Sill till mellis kunde ibland vara lite för mycket, men lite rödbetor gick utmärkt att slänga på hårdmackan. Till slut blev det liksom ett begär.

Nu var det ju även så att goda mellanmål skulle intagas på goda platser, ansåg jag. Rödbetor krävde dock en säker plats, det förstod jag, väluppfostrad som jag var. Så jag ordnade en picnicplats på golvet inne i det som man kallade kammar'n, mellan sal och kök. Där var det ljust och fint med två fönster och solsken varje dag. Som lämpat för en underbar picnic på hårdmacka med rödbetor och ett glas mjölk till.

Jag kan än idag minnas hur bra det var där bakom köksdörren på golvet i kammarn. Och jag kan också mycket väl minnas mosters min då hon var på besök och råkade titta in på min lilla picnic en dag. Det var just den dagen som rödbetorna var extra saftiga och extra hala och som jag just upptäckt att det var ytterst mysfaktorhöjande att ha en vit duk att sitta på. Man var ju nästan i Slottsskogen, ju!

Moster visste inte att hon fixade ett abrupt slut på mina picnicar och mamma slets från bakbordet och duken gick i luttvätten och jag fick lova att sitta vid köksbordet i fortsättningen. Det var då rödbetsmackorna miste sin glans och jag övergick till gammal tråkig ostmacka i stället. Sånt som passade vid ett vaxduksbeklätt köksbord en vanlig torsdagseftermiddag i världens vackraste by nån gång på 60-talet.

Enhenna.

Enhenna och skrivandet

När jag var en nyvaken tonåring ägde jag ett rött litet bord som kommit till mig som genom ett under djupt ner ifrån källaren i huset. Det hade en gång ägts av min morfar och redan då jag var en liten tös var det attraktivt i mina ögon, enbart på grund av att det fanns en utdragbar låda under bordsskivan. Jag såg för mig hur jag skulle förvara hemligheter i lådan, hemligheter som jag skapade vid det röda bordet.

Min barndom och uppväxt var lycklig, fri från krav och påverkan av modern teknik. Det innebar till viss del för mig att det man inte hade eller kunde få skapade man sig i fantasin. Med facit i hand tror jag det var rätt bra. Det satte ju fart på kreativiteten. Inspirationen hämtade jag glatt ur Starlet, Wahlströms flickböcker och någon gång ur nån enstaka TV-programserie.

Jag fyllde långsamt mitt röda bords låda med skrivböcker och anteckningsblock och så var jag igång med skrivandet. När det var som värst blev man rejält irriterad ifall mamman ropade att middagen var klar och man bums rycktes ur hjältens famn och insåg att förtrollningen var bruten. Andra gånger skrev jag om trassel med svartsjuka och rivaler och blev så ondskefull att jag ritade wodoodockor i skrivboken och tryckte pennan rakt igenom dessa. Det som skedde på papperet var minst lika allvarligt och sant som om det hände i verkligheten.

Skrivtorka - den kunde möjligen uppstå då jag satt med ett krossat hjärta, precis som min huvudperson, och försökte hitta ett bra slut. Då var det svårt att rycka upp sig, kan jag säga! Nu för tiden tycker jag nog att skrivtorkan uppstår lite då och då, även när huvudpersonen precis håller på att vinna. Och då ligger jag över mitt bord och sliter mitt hår. Precis som förr.

/Enhenna

Min korta karriär som artist

Jag var som barn en rätt blyg och försagd flicka. Tror jag. Åtminstone hade det på något sätt börjat så och sen bara rullade det på, ja, ni vet säkert hur det är. Min image som den blyga och snälla påverkade en del saker i mitt unga liv, särskilt då det gällde olika typer av framträdanden.

Jag var rätt bra på att ta i hand och niga när tant Olga och farbror Sten hälsade på och svarade hövligt på trevliga frågor om sommarlovet eller bästa julklappen. Men när dom ville höra mig sjunga "Blinka lilla stjärna där" så backade jag och avböjde artigt deras önskemål om underhållning.

I skolan gick sånt inte att undgå och när fröken bestämde att jag skulle sjunga om våren och svalor på en telefontråd så gjorde jag det utan tvekan. Fröknar sa man inte emot ostraffat, det var jag säker på. För övrigt hägrade ju sommarlovet så man var lite extra modig och mamma satt i publiken och henne ville man ju till varje pris glädja. Men annars var det rätt återhållsamt med framträdanden från min sida, som sagt.

Nå, alla har ju hemligheter, så även jag. Dock delade jag det mesta med min bror, vilket är bra, för om ni inte tror mig kan han ju vara ett vittne. Det var så här att jag hade en innerlig längtan efter att leva mig in musik, både genom att sjunga och dansa. Det tordes jag nu inte visa om jag var i närheten av vuxna eller kamrater, därför fick det ske på säker mark i hemmet bakom dörren till köket. Där hade vi grammofonen och där hade jag och brorsan våra Sven-Ingvarsskivor som vi fick spela när vi hade lust förutom när det var Aktuellt på TV. Vi älskade Sven-Ingvars, ja, till och med avgudade dessa kungar. I alla fall jag efter att jag blivit övertygad om att Hep Stars inte kunde nå upp till samma kvalitét, jag säger inte av vem.

Alltså blev dessa popidoler min ventil för min karriär som hemlig popdrottning. Jag drog igen dörren till köket så pass att ingen skulle se mig under förevändning att vi inte ville störa för mycket med musiken och sen vände brodern skivor och jag rockade loss i andra hörnet av rummet. Jag mimade och dansade och levde mig in i "Börja om från början" och "Säg inte nej..." för allt vad tygen höll och åmade mig framför grammofonen bakom hopprepsmicken. Hade man tur hann man med ett antal låtar innan någon vuxen behövde passera rummet och jag fick stå stilla med ett hopprep i handen och se lagom rar ut.

Men en gång blev jag avslöjad och efter det blev jag försiktigare i min artistkarriär. Det var mormor som upptäckte att hennes stillsamma och blyga lilla gumma var en riktig rocker där jag sprängde både ljudvallen och klänningssömmen i mitt akrobatiska scenframträdande. Oskyldigt skulle hon placera tillbaka skorpmjölsburken i ett köksskåp och råkade samtidigt kika in på mig, där jag just hade rivit av introt till "Min gitarr" och twistade på som värst. Jag glömmer aldrig hennes förvåning och hur hon liksom tappade hakan. Aldrig hade hon kunnat ana att det fanns en livs levande superidol i hennes hus. Kanske såg hon framför sig hur lugnet snart skulle bytas mot anstormande kameramän och dagliga besök av journalister i en aldrig sinande ström. Oj, oj, oj...

Ja, själv tänkte jag nåt i stil med att "aldrig får man va i fred..." eller så. Jag avslutade scenshowen, vi packade ihop skivor och grammofon och gick ut i stället. Jag minns att jag allvarligt funderade över vad avslöjandet kunde innebära för min image som blyg och försagd, men kom fram till att jag skulle låta det hela bero och se tiden an. Mormor nämnde aldrig vad hon sett men kunde inte låta bli att snegla på mig när Sven-Ingvars rev av nån låt i radion. Det hela föll så småningom i glömska och efter ett tag lade jag min karriär som artist på hyllan och blev indian i stället, men det är en annan historia.

/Enhenna

Enhenna och kossorna

En stor del av min barndom tillbringade jag i kohagen. Jag såg som min plikt att vakta och se till Bläsa, Svarta Sara, Klara, Lycka, Tärna, Kulla, Kajsa, Linda och några till som jag tyvärr inte minns namnen på. Naturligtvis hade jag min bror med mig. Medan jag gick runt och såg till att tuvorna var ätvänliga och att alla fick smaka på kallpotatisen jag snott i skafferiet, tillbringade brodern mer tid med att gosa och till och med sova en snutt bredvid den kossa som tog en powernap. (Fast på den tiden visste ingen vad powernap var, kanske.)

Ingen sommar utan kossor! Vårt rum låg så till att man kunde sticka ut huvudet genom fönstret och kolla upp mot vägen om man hörde nån traktor. Hade man tur var det bonden som kom för att släppa våra vänner på sommarbete. Andra gånger kunde man ligga på magen i garderoben och glo ut genom det lilla garderobsfönstret bort mot sommarlagårn, för rätt vad det var kunde dom dyka upp. Och då började också vårt jobb, så att säga. På intet vis betungande, tro inte det, men dock ett måste. Annars var det ingen sommar och det fick ju bara inte ske!

Kossorna hade tre beteshagar runt vårt hus, och vi var rätt bra på att alltid ha koll på var dom var, det spelade ingen roll i vilken hage. Ibland till och med hämtade vi några kossor när vi ansåg att betet var bättre på andra sidan, men då fick vi skäll av grannen och slutade med det. Vi fick till och med lova att slänga våra egenhändigt tillverkade spön, som vi behövde för att flytta boskapen vid behov.

Efter det betade kossorna mer vind för våg och gick lite som dom ville, men väluppfostrade som vi var så återupptog vi inte kofösandet. Möjligen någon enstaka gång inne i skogen, när det absolut behövdes. (Till exempel om dom skulle råka komma för nära Tatanka, eller riskera att rasa nerför Stora Stupet eller så.)

Vi övervägde även att prova att rida in någon kossa men kunskaperna om hur man gjorde var lite för vaga, vi hade inte hunnit se tillräckligt mycket på Bröderna Cartwright. Jag hade sett att man kunde börja med att hänga över ryggen på hästen (kossan?) och på så sätt vänja den. Och det fungerade ju, det hade vi provat. Men sen då? Där hade vi lite problem och välartade som vi var insåg vi vår begränsning och avvaktade med detta.

Kossorna, vad vi älskade kossorna! Ingen förstod hur mycket. Mormor var arg för att kallpotatisen försvann spårlöst, storstadskusinen på sommarbesök fattade inte alls varför vi var tvungna att vara bland komockor hela dagarna och inte ens bondens dotter tyckte det var så viktigt med kossor. Hon satt bara på traktorn och glodde och det hände att vi räckte ut tungorna åt varandra medan bonden var i fjöset och mjölkade och vi stod i lagårdsdörrn beredda att handräcka då det var dags att släppa ut kritterna igen.

Men allt har ju en ände, tyvärr eller tack och lov, beroende på hur man ser det och tar det. Bonden gjorde sig av med kreaturen (hur vill vi inte veta) och vi hade nog börjat intressera oss för andra saker, kanske, i takt med stigande ålder och på något sätt kortare sommarlov. Dock har jag fortfarande en viss svaghet för rofyllt betande kor, för det finns inget som går upp mot en varm, idisslande kossa en myggig junikväll när vattnet är blankt och solen aldrig går ner och sommarlovet varar för evigt.



/Enhenna