Enhenna och grannarna. Del tre.

Förr i världen när ingen var rädd för udda figurer i grannskapet och man hängde nyckeln på en spik bredvid dörren när man gick hemifrån hade vi turen att ha grannar som förgyllde dagarna lite då och då.

För det första - när utsocknes ungdom kom på besök och hade hört rykten om någon mysko person kunde man stolt berätta att den som det talades om bodde i vårt grannhus. Det brukade alltid leda till häftiga inandningar och kommentarer av typen "hur törs du gå ut?"
För det andra - behövde man testa gamla beprövade busmetoder som hartsfiol eller tjyvringning så fanns alltid grannarna till hands. Ja, fast det visste ju inte grannarna själva om, precis.

Man kunde spionera och försöka smyga sig på gården från baksidan vilket var en rejäl utmaning då skogsbacken var brant och mycket slipprig av barr. Ett felsteg och man kanade med full skjuts in i husväggen. Eller in på gården mellan husen om man siktade fel.

Man kunde gå dit och tigga saft och bullar och karameller. Man kunde leka med hunden eller tjatsälja reflexer för välgörande ändamål, specialdesignade för sparkstöttingar. Ja, det var bra med grannarna trots att någon var tokig, någon var krokig och någon var på sniskan för det mesta.

Någon gång kom gårdfarihandlarn på besök som just gårdfarihandlare. Det var konstigt, tyckte vi, eftersom han ju bara var grannen. Ibland såg man honom linka iväg med sin cykel med trunken på styret och resväskan på pakethållaren. Antingen ner till järnvägen för att ta rälsbussen eller till hållplatsen för att ta landsvägsbussen till annan ort. Men som sagt, någon gång tog han en runda på hemmaplan och linkade in på vår gård. Han kom in i köket och packade upp resväskan. Ut vällde tyger och gardiner i regnbågens alla färger över köksbordet. Mormor satte på kaffet så fick vi se grannen som försäljare och hur mormor köpte gardiner. Tjocka, gula gardiner som såg ut som klippta ur den där favoritboken jag brukade låna på skolan. Den där boken där barnen målade sig en djungel och lekte i tills tigern kom. Då suddade de ut allt och så var faran över.

Gårdfarihandlarn sörplade lite kaffe och morfar knackade på snusdoselocket och la in en pris innan han tog fram sin egenhändigt sydda plånbok i skinn. Och så fick gårdfarihandlarn en slant, mormor nya gardiner och så fick vi veta att det var kyligt ute och att vintern nog snart skulle komma och att gårdfarihandlarn inte gillade mörker och höst. Det var konstigt, för vi visste ju att han gillade att kunna smyga i mörkret och kika in genom fönster. Det hade han gjort en gång hos oss när han var full. Ryktet sa att han skrämt slag på en dam som svimmat av skräck.

Å andra sidan, när det var sommar och ljust ute, smög gårdfarihandlarn lika gärna i buskarna nere vid sjön för att titta på badklädda flickor. Det var ingen fara med det - han var ju bara sån. Men livat var det när man kunde skryta lite för stöddiga kamrater att man bodde granne med gårdfarihandlarn.

Han var en snäll person, precis som de andra grannarna. En sak var säker - barn och djur var alltid välkomna och tilltalades alltid på samma sätt. Med pipig och gnällig stämma blev man gullad med, vare sig man var katt eller unge. Det gjorde inte så mycket att en var på kanelen för det mesta, att en luktade sill och en var tokig och att de hade en egen gårdfarihandlare som var en legend. Det var våra grannar. Och förresten, gardinerna med djungelmönstret, dom hänger i mitt hus.

/Enhenna

Mormor

Förr i tiden när livet var tämligen bekymmerslöst hade jag en mormor. Säkerligen uppfattades hon av utomstående som en beskedlig och stillsam person,vilket hon också var, men det fanns stunder då även hennes tålamod tröt. Kraftuttryck var det ont om i min familj, allra minst kom det något sådant från mormor. Men en sak var säker, om det gick åt fanders sa hon "jåtun besita!".
Hon hade ju en del språkfärdigheter, förstås. Jag har ju redan nämnt hennes rövarspråk, "morbi dorbi...", ni vet. (Irriterande att man missat så mycket information som liten, men det får man leva med, rövarspråket var obegripligt.) Så att hon hade en egen besvärjelse också var inte så underligt.

Mormor var en krutkärring, vilket jag insett med stigande ålder. Jag minns henne som skröplig eftersom hon gick illa med sin ledgångsreumatism. Ont hade hon jämt och händerna var krokiga. Trots det stapplade hon trappan upp till vårt rum eller ner i källaren för att hämta potatis. Det gick sakta men fram kom hon. Det innebar att hade man sattyg på gång och mormor var ensam hemma med oss hade man mer spejs, liksom, för man hörde ju när hon kom och visste att man hade flera minuter på sig att röja undan vad man nu hade hittat på innan hon dök upp. Det kunde röra sig om sängen full av leksaker när man skulle sova, gömma sig i tvättlådan, rota i morfars gamla verktyg där den livsfarliga sylen låg... Ja, lite lagom bus, sådär.

Mormor var född i Amerika och på väggen i hennes sovrum hängde ett porträtt på henne som bäbis, taget i landet över där. Märkvärdigt, tyckte vi. Hon hette Ester Gerda Constance. Vi fick lära oss att det hette "Konstanse". Det sa mamma. Säkert tyckte de utvandrade föräldrarna att deras förstfödda måste få heta något amerikanskt. I alla fall kom familjen hem till Sverige igen och med tiden träffade mormor morfar och så byggde dom huset där vi växte upp i lugn och ro. Morfar hade skomakeri och mormor var sömmerska. Därför var min tidiga barndom fylld av dofter som beck, läder och symaskinsolja. Dessutom luktade mormor alltid vitlök. Mormor sydde, lagade mat, fixade rabatterna och pratade i telefon med bästisarna Alma och Linnea för att ha järnkoll på vad man gjorde och sa i byn och i Edsåsen. Ja, Linnea var från Edsåsen.

Mormor var som sagt en krutgumma. Ingen rådde på henne när det gällde. Ibland dök det upp opålitliga gårdfarihandlare. När dom knackade på hade mormor redan bestämt att det nog var "fussan", och då satt vi längst upp i trappen i farstun för att höra hur mormor skrämde iväg inkräktaren. Ibland, när det var extra mycket getingar, vågade vi inte fika ute utan vi satt inne i sommarvärmen vid köksbordet och doppade hastbullar, medan vi storögt glodde ut på mormor som satt på bron med flugsmällan och mördade getingar på löpande band. Hon hade dräpande kommentarer till hands om någon hotade oss ungar (banvakten, till exempel, som vi retade) och bad fyllon som skrålade fara och flyga, om det nu hände att något fyllo kom i närheten. Det var nog då hon röt "jåtun besita!".

Fast det var inte bara mormor som hade bra uttryck till hands. Ibland kom hennes bror Axel på besök och han kunde amerikanska. "Stickertn junkertn juplitis junajtis", sa han glatt till oss ungar och vi var mycket imponerade. Han kunde amerikanska och mormor kunde rövarspråk och udda besvärjelser. Fast som sagt, det var sällan man hörde kraftuttryck från mormor. För det mesta var hon mycket snäll och älskade oss ungar med hull och hår och därnäst kom Sten Nilsson i Sten&Stanley och Mats Olin. När någon av dessa herrar uppträdde på TV gömde jag mig bakom en kudde för jag ville inte se mormors beundrarmin. Hon såg nämligen ut som om hon skulle brista ut i gråt och det vill då inte jag vara med om, jåtun besita!

/Enhenna

Enhenna på majbrasan

Förr i världen när det inte var nån konst att roa sig billigt och bra så var majbrasan en av årets begivenheter. Vi började vänta på detta evenemang från den dag man blev lurad. För lurad blev man av de vuxna, det var då ett som var säkert. Enda trösten var att de vuxna blev lurade också. Oftast av andra vuxna som hittade på allt möjligt dumt som strumpor över TV:n till exempel. Sällan lurades vi barn, som hade lärt oss att vara ärliga. Men ville man prova på att skoja lite kunde man alltid säga att det var en ekorre i starholken. Det senare brukade få fart på familjen. Det vågade man bara luras om en gång vart tredje år.

När man hämtat sig från den osäkra tiden runt första april och kände fast mark under fötterna igen så kunde man se fram emot majbrasekvällen. Allt medan dagarna blev längre och längre växte rishögen i Böle större och större. Snart skulle det hända härliga saker här. Och vi skulle få vara uppe och utomhus ett par timmar längre än normalt och dessutom se vårhimlen fyllas av stjärnor och glitter. Visserligen skulle jag oroa mig ett dygn innan för smällar som small värre än våra ettöressmällar, men redan då insåg jag att det som inte dödade en gjorde en starkare.

På majbrasekvällen, eller sista april, som vi sa, minns jag helt klart att man ibland fick lov att vila sig en stund efter maten så man orkade gå till brasan. Att vakna efter en stunds halvdvala och titta ut och upptäcka att det var lite mörkt ute och veta att snart skulle stövlarna på - det var äventyr det!

Dagarna innan hade vi fått köpa våra röda och gröna ettöressmällar på ICA och spänningen var olidlig när de provades hemma först. Lillbrorsan var dynamitarden, jag var påhejare. Ett hyfsat team, skulle jag vilja påstå. Vi sprängde det mesta. Visserligen small det som en fjärt, men det luktade krut och man skulle passa sig så lite farligt var det allt! Och man fick absolut inte kasta bomber i närheten av folk, det var stränga order. Annat var det med ungen som gästade byn någon enstaka gång.

Hon hette Rut och var en skräck. I alla fall i mina skotträdda ögon. För även om jag gillade våra lagom farliga ettöres och även
om jag drog på äventyr i skogarna med en bunt bomber i en påse för att spränga nåt hus eller ha ihjäl nåt troll så var Rut värre ändå. Hon var yngre än oss, hon hade smällare av en helt annan kaliber och hon struntade fullständigt i om dessa råkade hamna under någons kjolfåll. Det var just det som var skräcken. Hon siktade till och med på tanters fötter, farbröders fickor och någon gång hade det hänt att hon satt en brinnande stubin under näsan på en skräckslagen snorvalp i yngre tonåren. Därför var det alltid så att när man kom till brasan var det med blandade känslor. Dels var det glädjen över stjärnskott, eld och samvaron med glada grannar, dels ängslan över att alltid behöva hålla koll på folkmassan i ögonhöjd för att kunna parera den fasansfulla Ruts tilltag om hon dök upp. En gång kom hon riktigt nära och det var en otäck upplevelse att stirra henne i ansiktet. Hon hade en rejäl glugg mellan framtänderna som hon visade i ett illmarigt grin i sitt lortiga ansikte när hon halade upp Kinapuffar och Tigerskott ur fickan - sånt som bara var till för vuxna karlar med bergsprängarkunskaper. Håret spretade ilsket åt alla håll och hon spände sina mörka ögon i mig och jag förstod att det bara var att lägga benen på ryggen och springa för livet.

Dagen efter majbrasan var lika kul. Av någon anledning regnade det alltid ett stilla vårregn den första dagen i maj på den tiden när det inte var någon konst att roa sig billigt och bra. Därför var det en fröjd att ta på stövlarna och gå till Böle igen för att traska omkring i den våta men varma askan efter elden och leta skatter. Vi gick sen hem med våra dyrgripar lagom till elvakaffet. Brorsan med raketpinnar under armen och jag med turkosa etiketter dekorerade med japanska körsbärsträd och så hoppades vi att Rut hade åkt hem till sig.

Enhenna

Granen

Det var på den tiden när det var sommar i en evighet och alla vuxna var pålitliga och snälla och bjöd på saft och kakor. Men det hände ändå att man någon gång ibland fick sig en törn av livet när det togs ogenomtänkta beslut över våra unga huvuden. Ogenomtänkt enligt oss som såg saker på ett annat sätt, där vi levde i harmoni med naturen runt knuten. Det kunde vara som till exempel den ödesdigra dagen när vuxenvärlden i familjen helt plötsligt ansåg att granar mitt på en gård skymde sikten för solen. Jag förstod inte - mormor drog ju bestämt ner rullgardinen varje sommarmiddag med motiveringen att smöret INTE skulle stå i solen. Men nu skulle det VARA solsken. Hur skulle dom ha det egentligen? Att ta bort granen var att göra ett allt för stort ingrepp i naturrummet. Det fick bara inte ske! Jag stampade ut ur köket och satte mig i trappan och surade.

- Era sur, enhenna? frågade någon.

Jo, det kunde dom ge sig den på. Ta bort granen! Något så urbota dumt. Den hade viktiga funktioner som skugga åt mina dockor och mormors fikabord, bostadsområde åt flugsnapparna och en och annan ekorre, den bidrog till kottsamlingen med jämna mellanrum och bjöd på kåda vilket kunde användas till lite av varje. Den kunde dansas runt till midsommar... Andra hade flaggstång, vi hade en gran. Och nu skulle den bort.

Efter en del förhandlingar med lillebror bestämde vi att han skulle gråta en skvätt. Det borde bita om familjens yngsta fällde krokodiltårar och den näst yngsta stampade med fötterna i trappan. Men icke! Det var till och med så illa att någon tittade ut på oss och fnissade.
- En henn har grene, han, sa man bara och satte på kaffet åt skogsarbetaren som kommit med yxa och sågar. Mannen med yxan tittade faktiskt medlidsamt på oss och försökte sig på något fånigt skämt. I mina ögon förvandlades han från yxman till lieman där han fullproppad med kokkaffe och smörringar stod och planerade avrättningen framför granens fötter. Jag hoppades att han skulle drabbas av magknip.

Vad kunde man göra? Granen föll och jag och lillebror (som nu var otröstlig på riktigt) inspekterade förödelsen. Jag tog några kottar och klappade grantoppen, försökte känna väder och vind som jag många gånger undrat över hur det kändes, just i toppen på en gran. Sen badade gården i solljus och smöret smällte till middan trots rullgardinen. Och yxmannen blev bjuden på stekt kyckling med brunsås och gelé och till efterrätt fruktsallad och en skvätt grädde. Magknipet lyste med sin frånvaro och ingen fattade att inget blev som förr för oss trädkramare. Men ur kottarna kröp en miljon småkryp som rörde sig snabbt. Vi hällde lite i yxmannens skor och hoppades att han åtminstone skulle få klåda.

/Enhenna

Krondill och ringblommor....

...kunde leda till diverse märkligheter om man satt för länge i doften en het sommardag.
Vad mig anbelangar fick jag plötsligt vingar och blev flygfä. Fågel eller fjäril, eller kanske rent av något så opoetiskt som en harkrank, flyga kunde jag i alla fall. Det var inte så många som visste om det, för då skulle det ha blivit ett himla liv.

Hur som helst hände det sig att jag vaknade en sommarmorgon och visste precis hur det skulle gå till när man flög. För att ingen annan skulle se gick jag ner i källaren och övade. Man skulle hoppa från trappslutet till matkällaren och tillbaka. Första vändan hoppade man på vänster ben och andra vändan på höger. Sen hade man liksom förmågan. Det var bara det att ingen fick se, för som sagt, ett himla liv skulle det ha blivit. Därför hamnade jag i det där hörnet av trädgården där ingen såg en, men där jag hade utsikt. Yr av värme, kryddoft från dill och ringblommor och det faktum att vingarna växte ut, tillbringade jag många sommardagar i fullkomlig salighet. Synd bara att allt försvann samma dag jag fyllde tretton och jag grävde ner plasttrollet under rabarbern....

Enhenna

Enhenna och skolstarten

På den tiden när allt var spännande och nytt hände det sig att friheten tog slut och skolan tog vid. Jag hade förmånen att tillbringa tiden innan skolan i hemmet, välvårdad av ett par generationer och diverse släktingar. Inte en dag var trist. Men plikten kallade även på den tiden och plötsligt var det min tur att varje dag gå till det där röda huset med de stora fönstren och den jättelika tvådelade gården. En del var grön och där var flickorna. En del var grå och där var pojkarna. Hårt grus för grabbar, mjukt gräs för tjejer. Och på tjejsidan fanns en grön klätterställning. På grabbsidan fanns fotbollsmålen.

Tidigare, på promenader med ett fast grepp om en vuxenhand, hade man bara sneglat blygt inåt gården och sett att klätterställningen var full av unga akrobater som satt på alla tre plan, så att säga. Man förstod att de som satt överst var kungar och drottningar. Mest drottningar, förstås, eftersom det var tjejsidan. Mitt mellan dessa två områden gick grusgången upp till det hus som innehöll så mycket lärdom och vishet. Dit skulle jag nu få gå tillsammans med mamma. Kvällen innan hade hon förgäves försökt öva mig i att rabbla mina födelsedata, eftersom hon antog att vi skulle bli frågade. Det slutade med att vi gav upp och insåg att jag var obildbar redan då när det gällde matematikens mysterier. Förhoppningsvis skulle jag i alla fall kunna lära mig läsa och skriva.

Läsa, det var det jag var mest spänd på. I vårt lilla rum fanns naturligtvis en bokhylla eftersom det lästes mycket. Den finaste boken var en mörkturkos bok som hette "Genom skärselden". Mormor hade berättat att det stod så. Själv kunde jag inte läsa det, men såg fram emot att tyda hieroglyferna så att även jag kunde ta del av hur man tog sig genom en skärseld. Och som sagt, med den färgen måste det bara vara en helt sagolik story.

Nå, denna morgon jag skulle få komma till lärosätet i Såå flödade ett guldgult augustisolsken i hela köket. Trots att det pirrade oroväckande mycket i magen inför starten på mitt nya liv fascinerades jag av solen. Dessutom hade jag (och lillebror för det skulle ju vara rättvist) fått nya gummistövlar eftersom det snart var höst. Ljusgrå, blanka, gummidoftande med röda ränder och sulor - det var som gjort för att en första skoldag skulle bli lyckad. Det är det här jag så tydligt minns. Mamma som tog på oss stövlarna med en suck över nattens regn. Lillebror som skulle få följa med och jag som inte visste när jag var född. Tänk om jag inte heller skulle kunna klättra på stålställningen på tjejsidan.

Troligen gick det bra. Minnesbilderna från dagen är något fragmenterade. Jag vet bara att ingen frågade när jag var född. Jag fick två klasskamrater och en träbänk med grön ovansida och hål för en bläckburk, fast vi fick ställa björnklisterburken där i stället. På fönstret satt vokaler i genomskinlig plast klistrade, de hårda var röda och de mjuka var blå. Det satte sig i ryggraden direkt och jag fattade att jag nog skulle kunna läsa och skriva ändå ifall det sket sig med matten. Ja, där satt jag och började mitt nya liv medan mina stövlar fick vänta i korridoren utanför. Solen sken, som alltid på den tiden, och innan jag gick hem provkände jag lite på det gröna stålet och spekulerade över möjligheten att svinga mig upp där en dag och sitta som en drottning spejande ut över skolgården och byn och hela världen.

Och jo, den där turkosa boken, den har jag inte läst än. Det kan vara dags.
/Enhenna

Stenpartiet

En gång i tiden var mormors rabatter fulla av blommor från tidiga våren till sena hösten. Naturintresserad som jag var, eftersom det inte fanns så mycket annat att göra än att intressera sig för den närmaste omgivningen, så höll jag koll på blomningen. Mormor hade tre rabatter.

En vid husets östvägg full av kryddig nattviol som man skulle springa ut och lukta på i kolsvarta och ljumma augustinätter, en på kanten av gräsmattan där jag begravde ett plasttroll under stormhattarna, två små rabatter som såg ut som små öar med ett pyttelitet trästaket runt om som om det skulle hindra ett framrusande träfullblod och så det fantastiska stenpartiet, paradrabatten nummer ett.

Jag inspekterade rabatterna av och till. Alla var frodiga och fulla av färgglada växter. Utom stenpartiet som i princip hade en tunn rad blommor och en lite större buskig växttuva av okänt slag. Jag frågade en gång varför det hette stenparti. Det visade sig att morfar velat uppfylla mormors önskedröm och provade att bygga ett långsträckt stenparti längs vägen upp till huset. Han placerade ett större antal rejäla stenar längs gräsmattekanten och vips hade han det han tyckte var ett stenparti. Lite jord på det och några lökar - klart! När ingen såg brukade jag sitta på den där stenkanten och titta på vädret. Det fick man inte. Sitta i rabatten alltså. Men den där stenkanten liksom inbjöd till det. Att man satte sig på nån tulpanlök som just letat sig upp kunde man ju inte hjälpa.

Tidigt var stenpartiet rikt på växter. Det vill säga, det var tulpaner och pärlhyacinter på våren, vallmo på sommaren och sen kom de mystiska anemonerna. När anemonerna kom visste man att sommarlovet led mot sitt slut och man gick in i vedboden och kollade att kälken var lättåtkomlig. Lite senare i livet fick de fina växterna sällskap av en och annan tuva höstfibbla och smörblommor. Eftersom de var gäster som lite förstulet smugit sig in blev de också matade med gödsel och kärlek. Smörblommorna i stenpartiet fick icke plockas. De var fridlysta. Ville man ha en bukett smörblommor fick man länsa gräsmattan en halvmeter längre in.

Mormor älskade sitt stenparti och sina växter. Hon satt ofta ute och tittade på blommorna och oss när vi lekte indianer och vita på behörigt avstånd från kejsarkronorna. I trädgårdslandet växte ringblommorna och krondillen tätt tillsammans. Där var det magiskt så jag gick sällan dit utan att repa mod. Det hände nämligen saker i det hörnet. Men det är en annan historia.

En gång, en av de sista somrarna vi hade huset i familjen, promenerade jag mitt på stenpartiet bara för att känna hur det kändes. Det fanns inga blommor sen många år tillbaka men stenarna kunde man fortfarande se. Jag sände en beundrande tanke till morfar som släpat alla stenar och till mormor som skötte om smörblommorna som trängt sig in i paradrabatten. Det är kärlek det!

Enhenna

Mjölkbryggan

En gång för inte så länge sen fanns det gott om mjölkbryggor uti världen. Det var tur det, för det fanns också gott om ungar som behövde en mötesplats för att dryfta allehanda viktiga ting. Jag hörde lyckligtvis till dem som hade en mjölkbrygga nästgårds. Med cykel tog man sig dit på knappt tio röda minuter när nöden kallade.

Redan som mycket liten introducerades mjölkbryggan i mitt liv som en daglig mötesplats. Man gick först till postlådan, kollade om posten kommit vilket den inte hade, sen till mjölkbryggan och hämtade mjölken för den hade alltid kommit och sen tillbaka till postlådan för att bevaka brevbärerskan. Jag hade således stora möjligheter att inspektera bryggan för framtida bruk så att säga och redan tidigt insåg jag värdet av att ha en sådan fix och färdig koja i närheten. Och så fort man fick ge sig ut på vägen på egen hand så blev alltså det givna målet mjölkbryggan.

Jag och min lillebror intog mjölkbryggan som vårt högkvarter. Inredningen var något påver, det fattades en del bekvämligheter. Men man fick inte vänta sig för mycket då hyran var obefintlig och dessutom var vi först där, vilket var gott nog. Vi kunde i lugn och ro installera oss. Det fanns en väl tilltagen balkong där man kunde sitta och dingla med benen medan man åt matsäck och såg ut över ängshaven. Det enda rummet, salongen, var lika stort som balkongen men det hade panoramafönster vilket var toppen med tanke på att vi måste ha koll på omvärlden. Ville man inte synas allt för väl kunde man sitta på träbänken som fanns omedelbart till höger när man kom in i salongen. En gång lyfte vi på locket till bänken och till vår stora förvåning var det sand i den, vad det nu skulle vara bra för. Men vi enades om att det från nu var vår sand och den behövde ju vaktas.

Taket på bryggan erbjöd utsikt åt andra hållet, vilket var bra. Då kunde man se eventuella fiender som smög sig på från sjösidan. Det sluttade något mot ängen men eftersom taket var klätt med tjärpapp så fanns ingen risk att man gled iväg. Dessutom råkade det finnas en stor björk att hålla sig i vid behov och den hade till och med ett hål i stammen för eventuella hemliga dokument som behövde gömmas.

Ibland kunde vi höra talas om att det var inkräktare på gång och då gällde det att vara på plats och vakta. Det kunde ta sin tid, varför matsäck var nödvändig. Min bror, som ju var lite yngre och därmed ämligare, fick ta post på bänken med kikare medan jag antingen vaktade nedanför eller uppe på balkongen. Nåde den som trodde det var fritt fram på mjölkbryggan! Ingen skulle få invadera det utan att döden dö!

Någon gång tog vi cyklarna och inspekterade andra mjölkbryggor i närområdet, men fann ingen i dignitet med vår. En som dock var rätt hyfsad låg nära storbonden, men den var så fullproppad med mjölkkrukor att det inte fanns plast för viktiga möten. Vi kände djup empati med de stackare som bodde i närheten och kunde behöva ett högkvarter. Men det var ju inte vårt problem egentligen, så det enda vi kunde göra var att fortsätta vakta. Och det lyckades för vi var i stort sett aldrig hotade av någon ockupationsmakt.

På mjölkbryggan höll vi utkik, bjöd in gäster, hade picknick, bevarade hemliga meddelanden, spejade efter inkräktare och annat löst folk på vägarna, gömde oss för traktorgubben och spionerade på flanörer som inte såg två ungar ligga platta som pannkakor på taket. Men det fanns också gånger man låg på taket och solade, eller bara satt på trappan och räknade nyckelpigor i grässtråna i diket. Och tänkte på andra stackare som ingen mjölkbrygga hade...

/Enhenna